Mona och jag – lika som blåbär

Älskling, ser jag tjock ut i den här kjolen?

Tänk dig att du pratar med en vän och han eller hon säger följande:

”Jag och Johan bråkade hela kvällen igår. Han tycker att jag inte gör något hemma utan att han får sköta allt. Åh, jag är så himla trött på honom!” 

”Min chef skällde på mig igår för att jag gick tidigare i förrgår, men jag hade faktiskt jobbat över flera dagar!” 

”Kalle ringde igår och sade en massa konstiga saker, jag blev riktigt rädd!”

Många svarar i den situationen:

”Vilken idiot! Hur kan han bete sig så där mot dig?”

Det är helt fel svar. Det är att förutsättningslöst ta någons parti, vilket om det vill sig riktigt illa kan vara förödande, något jag skrivit om tidigare. Rätt svar är istället:

”Jag förstår verkligen att det var jobbigt! Hur är det då? Gör du hälften hemma, eller varför blev han så arg?”

”Jag förstår verkligen att det var jobbigt! Visste chefen om att du jobbat över och sa du till innan, eller blev han arg i alla fall?”

”Jag förstår verkligen att du tyckte det var obehagligt! Men vad sa han egentligen, är du säker på att du inte missförstod?”

Alltså att först bekräfta att du känner med personen som har det jobbigt, att oavsett om personen själv gjort något dumt eller ej så finns du där och stöttar. Du är personens vän och du vet att dina vänner, lika lite som du själv, är perfekta.

I nästa skede försöker du ta reda på vad som har hänt. Kanske gör din vän inte hälften av hushållsysslorna? Kanske var det inte så konstigt att chefen blev sur eftersom hon inte kommunicerade och gjorde tydligt att hon faktiskt arbetade över, kanske passade det extremt dåligt att ta kompledigt just den dagen? Kanske går det att förklara det Kalle sa på något annat vis än att han är farlig? 

Många tycker att detta är jobbigt, man vill ju inte såra. Men det handlar inte om att säga att din vän är dum i huvudet eller uttrycka sig nedlåtande eller kränkande. Det handlar om att det är svårt att titta på sig själv, att analysera en situation korrekt och sätta saker och ting i perspektiv. Då är det ditt ansvar som vän att gå in och försökta hjälpa personen att göra detta. Jag menar inte minimera saker och ting (Kalle kan vara farlig), utan att se saker och ting från flera perspektiv, försöka visa på alternativa tolkningsmöjligheter, presentera lösningsförslag och kanske kritisera vännen om det behövs. Inte i stället för att stötta, utan samtidigt som du stöttar. 

 Att du gör detta är en förutsättning för att din vän ska kunna må bättre på lång sikt. Att automatiskt ta din väns parti och hålla med kan vara skönt för din vän för stunden, men kommer resultera i en massa problem. Om ingen säger till din vän att hon har gjort fel – har ska hon då kunna bättra sig? 

Om hon hamnar i bråk med sin partner för att hon faktiskt inte uppfyller sin överenskommelse så kommer hon snart att vara singel. Och innan dess kommer hon att ha massor av uppslitande bråk med honom, konflikter som hade kunnat undvikas. 

Om hon beter sig galet på jobbet men alla runt henne säger att det är chefen som är en idiot så kommer hon mycket snart att vara involverad i massor med onödiga konflikter med den chefen, när det egentligen är hon som borde ändra på sig. Hon kommer att må dåligt på jobbet för att hon upplever att chefen behandlar henne dåligt och vill det sig illa gör hon sig helt omöjlig på en arbetsplats. 

Om hon blir rädd för Kalle, utan egentlig anledning så kommer hon att vara rädd för något ofraligt vilket kommer att ta en massa energi, och hon riskerar att förlora vänner och förtroende när hon vill undvika Kalle och folk inte förstår vad hon håller på med. Att hon känner sig rädd för Kalle är inte samma sak som att Kalle är farlig. 

Många människor verkar ha svårt att skilja mellan sak och person. Det är faktiskt fullt möjligt att tycka om en person som gör fel, som överreagerar, som läger skulden på någon annan när hon själv är skyldig. Du kan tycka att han eller hon gjort fel, kritisera personen för det, och ändå älska personen och vara ett stöd.

Du som kallar dig snäll och jamsar med, fast du vet att din vän är ute och cyklar (eller inte vågat ta reda på om din vän har rätt eller fel), är egentligen bara feg och i grunden illojal. Elakhet förklädd till snällhet.

Det är slut. Du kan gå hem.

För ett par år sedan var det en tjej som valde att sluta umgås med mig för att jag var så dålig på att höra av mig till henne. Hon tröttnade helt enkelt på att alltid vara den som ringde och som upprätthöll vår kontakt. Och det kan man ju förstå.

Att jag var dålig på att höra av mig till henne var dock inte personligt, även om jag kan tänka mig att hon trodde det. Det var en slump. Mycket saker som skedde i mitt liv, många nya människor, långa arbetsdagar och annat som gjorde att jag inte uppfyllde min del av vänskapskontraktet så att säga. Så, som sagt, jag har full förståelse för hennes val.

Det jag däremot inte förstår (eller i alla fall inte accepterar) är att hon, och många med henne, inte trodde att det var en slump utan trodde att min frånvaro var en personlig markering. Att jag genom att undvika henne försökte förmedla ett budskap om att jag inte hade velat träffa henne. Att vår vänskap var över av en eller annan anledning. Att de trodde det för att det är så som de flesta agerar när de finner att de inte längre vill vara vän med en person.

Vad är det för stil att ”göra slut” men en vän genom att inte tala med dem och hoppas att vänner fattar vinken och försvinner? För det första är det korkat; vännen kanske inte sänder ut ett ”hemligt budskap” för dig att tolka, utan vännen kanske faktiskt har mycket att göra, det kan vara otur eller vad som helst, som i fallet ovan.

För det andra så är det fruktansvärt sårande; tänk att vara den som sitter och ringer och ringer och anstränger sig för att få till en relation med någon som redan har bestämt sig för att avsluta den, men struntat i att berätta det för dig? (Som om jag bestämmer mig för att starta en ny familj, utan en tanke på att skilja mig.) Att man känner sig dum för att man lite litade på sin instinkt om att någon var fel och att man gjorde allt man gjorde för att upprätthålla kontakten med någon som redan lämnat...

Vissa skyller på att de inte vill såra i onödan och menar att om man ringer många gånger utan att få tag på personen t.ex. så borde man förstå att samtalet är ovälkommet. Det är bara feghet som talar. Folk som inte vågar säga vad de menar och stå för det som de säger. Jag kan lova att det är många personer som jag hjärtans gärna vill träffa och prata med som kastat telefonen i frustration för att jag är så svår att få tag på.

Nej, i stället är det enda rimliga, det enda rakryggade är att säga som det är: inte vara elak i onödan, men tydlig. Och om man orkar kan man ge feedback så att personen kanske kan förändra sitt beteende för framtiden, om det skulle behövas: T.ex. ”Jag känner att jag inte har plats för dig i mitt liv just nu.” eller ”Jag känner att du tar mer än du ger när vi umgås, så jag vill inte träffa dig mera.”

Du behöver inte vara någons vän. Men du kan inte kräva att andra personer ska gissa sig till vad du tänker. Framförallt som det handlar om att du är för feg för att säga vad du tycker.

Ps. Ja, jag vet. Jag skulle kunna vårda mina relationer bättre emellanåt. Men det är inte det som just detta inlägg handlar om.

Photo by: PLRANG Images for design

Följ min blogg med Bloglovin