lördag 13 maj 2017

Därför skaffar vi barn fast vi inte vill umgås med dem

BARNOMSORG

Jag erkänner. Det är med en suck av lättnad som jag lämnar min äldsta son på förskolan varje morgon och går hem för att gosa med min bebis. Min typ av agerande har ifrågasatts i ett flertal debatt­artiklar och i oräkneliga kommentars­fält: Varför har jag skaffat barn, när jag så uppenbart inte vill umgås med dem?

Stockholms stad har beslutat att er­bjuda barn heltid på förskolan - trots att de fått småsyskon och därför har föräldralediga föräldrar. Beslutet döms naturligtvis ut av Förnumstiga Familje­livs­föräldrar: "Barnpassning för lata människor till en billig peng det är vad det är - skärpning nu!"

Är jag en lat förälder?  Låt mig beskriva en vanlig kväll hemma hos familjen Grensman och döm själv:

17:42 Knappt har dörren hunnit stängas bakom maken, förrän Carl-Johan häver upp ett tjut. ”Pappa, pappa!” skriker han hjärtskärande och kastar sig raklång på dörrmattan. Han är så tröstlös som bara tvååringar kan vara. Medan jag försäkrar att pappa kommer tillbaka vaknar bebisen skrikandes. 

Men inga problem, jag är Super­mamman. Jag andas och tar en sak i taget. Först lugnar jag Carl-Johan och sätter honom vid bordet, därefter lyfter jag upp Christopher och vaggar honom (för­hoppnings­vis) rogivande i famnen. Det går så där.

Medan jag försöker få tyst på skrikandet, som nu övergått till en bra imitation av Hesa Fredrik, börjar Carl-Johan att dra i mig. Han är hungrig, han vill ha sina vantar och han vill ha russin. Jag pillar på honom finger­vantarna och lägger för honom en näve russin, medan jag försöker hålla takten i vaggandet.  

Det har gått säkert fem, tio minuter, och jag är redan en smula svettig på ryggen. Det här är uppen­bart inte en kväll för finlir. Jag sätter Christopher i Baby­Björnen och börjar plocka fram smörgås och mjölk till Carl-Johan. Han har ätit varm mat på dagis, så han behöver strängt taget inget mer avancerat.

Jag försöker sätta mig vid bordet och äta tillsammans med honom. Men som fort jag sätter mig reagerar Christophers radar på läges­förändr­ingen och han häver upp ett tjut i protest. För att bi­behålla mina trumhinnor (och inte utsätta min äldsta son för tortyr i onödan) förblir jag stående.

Carl-Johan råkar slå ut mjölken över sig. Jag får ner honom från stolen tar fram hushålls­pappret för att få undan det värsta. Carl-Johan rycker åt sig en stor bit papper och börjar också torka. Det hjälper inte direkt.

Christopher har över­gått till att skrika i före­byggande syfte för att säker­ställa att jag inte försöker ta mig fri­heten att sätta mig ner igen. Pro­aktiv bebis.

18:25 Carl-Johan sitter ren­gjord i pyjamas och tittar på ”Bilar” medan Christopher sover i selen. Relativt lugn råder. Jag skulle vilja läggar ner Christopher, men sanno­lik­heten att han vaknar är 89,2 %. Jag avstår.

18:53 Jag tycker att Carl-Johan ska gå och lägga sig. Det tycker inte han. Jag lirkar honom upp för trappan och in på pottan, och håller tummarna för att Christopher inte ska vakna. Kortisol­halten i blodet ökar när jag håller andan och för­siktigt lägger ned honom. Han vaknar inte. Yes!

19:13 Christopher häver upp ett tjut från sovrummet. ”Jag måste hämta lille­bror” säger jag. Jag plockar upp Christopher och skyndar tillbaka. Barnen skriker i kör. Jong­lerande med bebis, tand­borste och tand­kräm försöker jag borsta Carl-Johans tänder. Han prote­sterar hög­ljutt över denna orimliga kränkning av hans mänskliga rättig­heter och vrider sig som en mask på golvet. Mot­satsen till samarbets­villig, skulle man kunna säga.

19:38 Carl-Johan sitter i sängen. Han är trött och irriterad. Det är jag också, men jag miss­tänker att det inte är helt comme il faut att som vuxen lägga sig ner och skrika. I stället sätter jag mig i soffan och sliter upp ena bröstet till Christopher. Jag står inte över mutor. Himmelsk tystnad följer.  Exakt tre sekunder senare hoppar Carl-Johan upp ur sängen och måste hämta ”Tige och Ejon”, efter ett extra varv på över­våningen kommer han tillbaka med plast­djuren.

19:52 Carl-Johan kryper ner ur sängen och upp i soffan. Han lutar huvudet mot mig och jag för­söker lägga armen om honom utan att Christopher ska för­lora kon­takten med bröstet och börja skrika.

19:56 Christopher viftar till med fötterna och Carl-Johan sparkar tillbaka. Christopher börjar skrika av rädsla. Jag säger skarpt till Carl-Johan att han INTE FÅR SPAR­KAS. Carl-Johan börjar grå­ta.

20:01 Båda barnen har lugnat sig. Tystnad råder.  

20:20 Carl-Johan sover. Yes! Är som sagt Super­mamman.  Lägger ner Christopher en kort stund medan jag för­siktigt lyfter över Carl-Johan från soffan ner i sägen. Han rör sig lite, men somnar om. Spänd som en fiol­sträng lyssnar jag efter ljud från ovan­våningen medan jag tassar runt för att gör mig i ordning för natten.

22:56 Hur KAN det vara så svårt att somna en liten bebis? Och nu är det dags att amma igen… Hela kroppen prote­sterar mot detta orimliga för­hållande. Detta är inte en inner­ligt mysig stund som kommer att öka an­knyt­ningen mellan mig och min bebis. Detta är tortyr.

00:05 Christopher är mätt och har fått en ny blöja. Jag gör ett nytt försök att somna honom, och för­söker und­vika att somna själv.  Kroppen värker av trött­het.

00:28 Carl-Johan tjuter från sitt sov­rum. Han be­höver hjälp på pottan.

01:40 Båda barnen sover. Hjärnan snurrar. Jag förlorar värde­full sov­tid på att ligga och lyssna efter ljud som an­tyder att något av barnet håller på att vakna.

03:25 Efter exakt 83 minuter väcks jag ur min oroliga sömn av Christopher som är hung­rig.

05:12 Christopher somnar om efter två försök, amning och ny blöja. Om två timmar vaknar Carl-Johan.

Så när jag om ungefär tre timmar, med en djup suck av lättnad, lämnar Carl-Johan på förskolan, så är det inte för att jag inte älskar honom till­räckligt. Det är för att jag älskar honom. För att jag faktiskt be­höver sova ett par timmar för att vara en någor­lunda bra mamma.

(Att Carl-Johan uppenbart har det roligare på för­skolan hemma än just nu är en bonus. Han har en fin an­knyt­ning till sina för­äldrar OCH han upp­skattar um­gänge med andra vuxna och barn. Så klart.)

När jag väntade mitt första barn sa alla till mig att jag skulle låta dagen gå i bebisens takt. Att jag skulle sova när han sov. Se till att få av­lastning så att jag skulle kunna hinna duscha och sova ut ordent­ligt. Att jag skulle bli fruktan­svärt trött och frustrer­ad, men att det var viktigt att jag kom ihåg att inte skaka bebisen för då kan den dö av skadorna. Jag för­vän­tades alltså nätt och jämt klara av att hålla bebisen vid liv…

Nu, med ytterligare ett barn, för­väntas jag plöt­sligt kunna hantera bebisen, sonen på ett par år och mig själv.  Samtidigt.

Förnumstiga Familjelivsföräldrar menar på att det minsann inte är svårt att ta hand om två barn samtidigt. Men många glömmer bort in­lärnings­perioden, vad det faktiskt kostar dem och tänker dessutom inte på att många saknar nätverk som kan avlasta.

Jag tvivlar inte på att det finns för­äldrar som kan ge sitt stora barn samma stimulans hemma som hen får på förskolan – och det samtidigt som de har en liten bebis. (Dessutom kan de laga all mat från grunden och ge sin make en entusiastisk av­sugning varje kväll .) Jag är dock inte en av dem. Och jag varken kräver eller för­väntar mig att någon annan ska vara det heller.

Däremot vill jag att sam­hället ska stötta för­äldrarna så att de kan göra själv­ständiga val. Inte nöd­vändigt­vis för för­äldrarnas skull – men definitivt för att barnen ska få en så bra upp­växt som möjligt.  

Jag är alltså av den bestämda upp­fatt­ningen att vi inte har Carl-Johan på för­skolan "i onödan". Vi, precis som de flesta andra, följer den moraliska, etiska, och inte att förglömma, den lagstadgade skyldigheten, att se till våra barns bästa. (Utifrån förutsättningar som ni, kära kritiker, inte vet något om.) Därför tackar vi särskilt för varje kommun där rätten till för­skola har ut­ökats till hel­tid.  Det ger oss näm­ligen möjlig­heten att avgöra vilka tider som barnet ska gå på för­skolan uti­från barnets och familjens bästa - i stället för uti­från Förnumstiga Familje­livs­föräldrars dömande moralism.  Vilket alltså är helt i enlighet med det barn­per­spek­tiv som ni påstår er före­träda. 

8 kommentarer:

  1. Folk skall lära sig att hålla tyst om andras liv.
    Jag står fast vid att barn inte mårbra av långa dagar på dagis och lite tid med föräldrarna. För en del är det likväl nödvändigt på grund av jobb eller annat. Livet är sällan idealt.
    Vår äldsta började vid två och tycker nu att en hel dag hemma är rätt påfrestande. Hon saknar sina jämnåriga att leka med, spegla sig i och springa ikapp med. Det pedagogiska kan man, givet rätt förutsättningar som vuxen erbjuda, men jag kan aldrig ersätta lek och kamratskap.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Exakt så. Det handlar om att hitta balans mellan livets olika delar - och som du säger - livet är sällan (aldrig?) idealt. Hela tiden står man inför målkonflikter och kompromisser och sällan (aldrig?) vet vi så mycket om någon annan liv att det är lätt att döma - i alla fall om man har intentionen att vara någorlunda rättvis. (Undantaget aktiviteter nämnda i BrB.)

      Det mest fascinerande är kanske mängden människor som tar sig friheten att lägga sig i andra liv, utan att inse att det sätt som de har valt att leva sitt liv på, kan te sig kontroversiellt och klandervärt för andra. Människor saknar helt klart fantasi och inlevelseförmåga.

      Radera
  2. Är du ensamstående med två barn har du all rätt till barnomsorg är min fasta mening! Det är fan jobbigt nog att hinna med allt med två vuxna men ensam är det ju helt gräsligt! Jag tog över föräldraledigheten relativt tidigt med alla tre barnen (min första var bara 6 veckor när jag hade hand om honom första gången helt själv då mamman var på styrelsemöte) och de perioderna som man var helt ensam och roddade i slutet tre ungar (0, 3 och 7) var minst sagt utmanande. Då var det skönt med förskola och skola som kunde ge barnen någon typ av omväxling från det lätt ostrukturerade kaos som råder hemma :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Låt mig först klargöra att jag inte är ensamstående utan lever med barnens far (Jag gjorde en liten ändring i första meningen för att göra det tydligare.)

      Men jag håller med om att det måste vara helt gräsligt att behöva klara allt själv. Att hela tiden ha det fulla ansvaret. Måste ju innebära att man aldrig riktigt kan slappna av, tänker jag.

      Och det är det som är poängen jag vill göra, att det verkligen inte är trivialt att vara förälder och att olika familjer behöver olika saker och att det är rätt oförskämt att påstå att "ingen behöver mer än 15 timmar", för det är rätt lätt att hitta verkliga familjer som faktiskt skulle behöva mer. Och det gäller inte bara ensamstående, sjuka osv. Utan även alldeles "vanliga" kärnfamiljer som inte lever i storfamilj och som inte har råd med hembiträde och barnflicka...

      Radera
    2. Jag fick för mig att det fungerar som så att 15 timmar är garanterade (för barn över 3) men det är upp till tjänstegivaren att utöka det som de ser skäligt. Alltså kan man få mer avlastning om så behövs (eller om man har en förskola som tillåter det, alt en kommun som gör det på en mer bred basis).

      Då tycker jag snarare det är ett problem att hemma pappor behandlas som gudar och arbetande mammor får skämmas (mycket dubbel bestraffning i föräldraskapet för mammor idag, medvetet eller omedvetet har samhället anpassat sina normer dåligt).

      Jag är överlycklig över att kunna ha haft möjligheten att vara hemma med alla mina när de var små, men det har ju varit en möjlighet för jag har en partner som jobbar. Samtidigt är det lite löjligt att jag och andra hemma -pappor höjs till skyarna bara för att vi gör något som varit dagligvara för kvinnor i flera decennier.

      Jag skulle tro att allt eftersom fler pappor tar ansvar hemma kommer frågan om barnomsorg för äldre syskon korrigeras mer och mer mot längre tid tillgänglig och mer resurser till barnomsorgen. Kanske inte hjälper vår generation men man kan ju hoppas att mina döttrar och min son ser en annan vardag när de blir föräldrar.

      Radera
    3. Ja, visst är det märkligt att kvinnor förväntas arbeta heltid SAMTIDIGT som de förväntas avstå från att lämna barn på förskola. Som du säger; dubbelbestraffning.

      På något vis lyckades svenska kvinnor få rätten att göra karriär och arbeta (det som anses vara den svenska jämställdheten) - men kraven på henne som mor och kvinna minskade inte i motsvarande omfattning så för många har arbetsbördan blivit absurd.

      Min man och jag har delat föräldraledigheten vecka för vecka - dvs. vi är båda föräldraledig ett par dagar i veckan. Det innebär att vi båda hämtar Carl-Johan regelbundet på förskolan. Tror du att maken någonsin har fått kritik för att han kommer några minuter sent i bland - och hur ofta tror du jag får det... (Hint: Det stämmer överens med dina iakttagelser.)

      Radera
  3. Fantastiskt bra skrivet. När vi fick vårt andra bra brottades jag med dåligt samvete när jag lämnade den stora på förskolan, pga andras åsikter...
    Detta trots att det var ett sätt att hämta lite kraft, då mina kvällar kunde se ut precis som du skriver...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Folk verkar tycka att det moraliskt korrekta är att kritisera och döma, snarare än att erbjuda sig att stötta och hjälpa till...

      Radera