måndag 2 juli 2018

Att knulla barn


DEBATT | SEXUELLA ÖVERGREPP
Det är fel att knulla barn. Ur alla perspektiv. Men det är inte, som många verkar ha fått för sig, samma sak att sjunga om att knulla barn som att knulla barn. It’s not even in the same ballpark, som amerikanarna skulle säga.

Anton Magnusson (”Mr Cool”) publicerar låten Knulla barn. Responsen blir tydlig: ett stort antal människor spyr ut sitt hat över honom. Och det må vara hänt. Man både får och ska reagera på saker som man finner felaktiga.

(Att kulturen blir trist och menlös om allt som någon ogillar ska förbjudas - som rondellhundar, Tintin i Kongo och Ecce Homo – ser verklighetens folk uppenbart inte som ett problem. Och det behöver de strängt taget inte göra heller. Förr eller senare lär de bli varse problematiken, när något de sätter värde  på råkar ut för en hatstorm.)

Men de här att de låtsas att de inte förstår att låten är satir. När de envetet hävdar att skaparna är pedofiler, att de måste ha utövat pedofili för att kunna skriva låtenNär de i klartext skriver att de ska döda Anton Magnusson. Då har gränsen, inte bara för det anständiga utan också för det lagliga, passerats och försvunnit i fjärran.

(F ö är min uppfattning att de som trivialiserar och skämtar mest cyniskt om pedofili många gånger är de som faktiskt blivit utsatta. Inte pedofilerna.)

Så drevet går mot den smaklösa komikern som dristade sig till att skämtar om pedofili. Och jag kan inte låta blir att fråga mig: Hade det inte varit mer effektfullt att dreva mot pedofilerna? Om målet alltså är att skydda barn? (Det är en så kallad retorisk fråga, ni behöver inte svara.)  

Till exempel känner jag spontant att nyheten En miljon pedofiler i hemligt nätverk  upprör mig aningens mer än låten. Kunde ni inte ha drevat en smula när den kom?

Jag har också ett litet problem med alla barn och unga som tvingas in i äktenskap, som tvingas föda barn fast deras kroppar inte är redo för det, som på olika vis förvägras sina mänskliga rättigheter. Men inte heller här ser jag något frapperande engagemang. (Förutom hos den klick som är upptagna med att relativisera. De är hemskt engagerade.)

Alla som följer mig vet att jag sedan lång tid tillbaka har ett stort engagemang för barn som utsätts för sexuella övergrepp. Och det engagemanget innefattar att försöka göra det som faktiskt kan resultera i en positiv förändring för de utsatta barnen.

Och därför gillar jag inte det här. De skriver att det är viktigt att låten tas bort från Spotify för att skydda barnen. Men jag garanterar att inte ett enda barn har skyddats från att bli våldtaget tack vare deras engagemang i den här frågan.

(Ja, jag både vet och anser att man kan föra ett resonemang om normalisering och språkets inverkan på våra värderingar och vårt handlande – men vi har galet mycket större problem med faktiska pedofiler att hantera, innan vi börjar med finliret.)

I stället för att skydda barnen så ropade de ”varg”, men det fanns ingen ”varg”. Och vi vet alla vad som blir konsekvenserna av det.

Dessutom utmålade de pedofilerna som monster. Det kan man göra, för handlingarna i sig är monstruösa. Men det är också det som hindrar oss från att se att den trevliga pappan, vår älskade bror eller vår fina och populära dotter skulle kunna vara pedofil. Att människor kan vara både fantastiska och monstruösa. Nästan alla barn berättar om övergrepp. Nästan inga barn blir trodda. Detta är orsaken.

Att vara pedofil är inget val. Det är en sexuell störning. En störning som många pedofiler lider av och kämpar med att hantera. Det effektivaste verktyg jag känner till för att minska det sexuella våldet är Preventell – en hjälplinje för den som är rädd att skada någon sexuellt. Första året förmådde de 150 personer att ta emot hjälp för sin problematik.

Slacktivisterna hade kunnat lägga sin energi på att sprida information om Preventell så att varje person i hela Sverige känner till att det finns. I stället valde de att spy hat i en sådan omfattning att det just nu måste kännas helt omöjligt för en pedofil att våga vända sig till sjukvården. Om människor reagerar så över en låt – hur kommer man att reagera när han eller hon berättar att de är en pedofil?

Tänk om de hade lagt energin på att lära sig förstå och motarbeta mekanismerna hos sig själva som gör att om ett barn berättar för dem om övergrepp så kommer de sannolikt inte förmå tro dem.  Tänk om de hade lagt energin på att finna mod att stå på barnets sida. För man kan ju inte veta säkert, man ska inte lägga sig i, och nog är det kan barnet vara manipulerat eller kanske ett lögnaktigt litet barn? Allt detta ryggradslösa människor tar till för att slippa konfrontera sanningen.

Och ändå talar statistiken sitt tydliga språk: Vi känner alla barn som blir utsatta. Vi vet bara inte vilka barn eller vilken som är förövare – för den genomsnittlige förövaren skapar nämligen inte låtar om att knulla barn. Jag kan till och med drista mig till att säga att det är ovanligt.

En skugga blott, som går och går, är livet,
en stackars slacktivist, som larmar
och gör sig till, en timmes tid på scenen
och sedan ej hörs av.
Det är en saga
 berättad av en dåre.
Låter stort, betyder intet.
fritt efter William Shakespeares Macbeth (akt 5:5)


Disclaimer: Jag har inte lyssnat på låten. Det verkar inte rimligt att lyssna på skit för att bevisa att det är skit och dessutom bidra till upphovsmakarnas ersättning.  För övrigt tror jag att jag skulle gå sönder av att lyssna på den. 


fredag 8 juni 2018

När man låter religiös extremism trumfa barns rättigheter

"Skolpersonal har under ramadan vaktat på barn som är hungriga och törstiga, så att de inte äter och dricker", skriver Lisa Magnussoni DN. Läs den meningen igen: "Skolpersonal har under ramadan vaktat på barn som är hungriga och törstiga, så att de inte äter och dricker.”


Hade jag försökt övertala personalen om att hindra mina barn från att äta och dricka hade de vägrat – i stället för samarbete hade jag fått en orosanmälan på mig. Ja, hade jag gjort detta mot mina barn hade socialtjänsten ingripit. Med rätta.

"[...] matsalen i hennes skola är nästan tomt för barnen fastar. De mår dålig, de orkar inte med skolan och deras beteende blir mer aggressiva när lärarna ställer krav på barnen. [...] ” – Amineh Kakabaveh

Ja, för vilket argument, annat än det religiösa, hade accepterats? Men varför? Varför låter vi religiös extremism trumfa barns rättigheter?  Det är skamligt. Och när skolan går så långt att de hindrar barn från att äta på religiösa extremisters uppdrag, då har situationen verkligen blivit akut.

27 av 40 förskolor i och runt Stockholm, Göteborg och Malmö är beredda att övervaka småflickorna så att de verkligen bär sin slöja och tvinga på den igen om barnen tar av den. 27 av 40 förskolor ignorerar barns grundläggande rättigheter.    
Hade jag försökt förmå personalen att sätta på med kläder på mina barn än vad som är motiverat av temperaturen hade de protesterat. Med rätta.

"[Rania] önskar att det vore lag på att inte få bära slöja i Sverige. – Det skulle göra oss friare. Då vore det ingen mening att försöka tvinga på oss den. För det finns inget positivt med den. Den kontrollerar mitt liv, en kvinna med slöja får inte vara hur som helst." Rania 

Och samtidigt som vi tillåter detta, i strid med barnens rättigheter och skolans uppdrag, så sker kampanj i Iran för att de iranska kvinnorna ska slippa slöjan. De ser slöjan för vad den är – ett verktyg för förtyck och kontroll. Slöjan blir ett vanligt klädesplagg när ingen riskerar att dödas, misshandlas eller på andra vis straffas för att de inte bär den.

"När man ständigt propagerar för rätten att bära slöja och aldrig för rätten att slippa den tar man ställning för patriarkatet och spottar på de förtryckta.” – Helene Bergman m.fl.

Det är inte det sekulära muslimerna som tvingar på slöja på sina barn, det är de radikala, islamisterna, de extrema. Och när vi anpassar oss efter dem så går det ut över hela samhället. Det går ut över barnen och över kvinnorna. Det går ut över de sekulära muslimerna som lika lite som ”vi” vill ha detta. Det är dags att sluta lyssna på, fjäska för och ta hänsyn till islamisterna.  Det är dags att ge de sekulära muslimerna en röst: Låt oss lyssna till personer som Nalin Pekgul, Hanna Gabdan och Amineh Kakabaveh.

"Det där 'vi muslimer' stör mig. Anspråket i det. För muslimer som jag känner firar gärna Alla hjärtans dag, födelsedagar och studenten [...].” – Niklas Orrenius 

Vad gör politikerna för att muslimska barn ska få samma rättigheter som andra barn? Relativiserar förmodar jag. Det här gör mig så fruktansvärt arg. Vi har processerna och resurserna för att skydda dessa barn, men gör det inte. I stället förväntar vi oss att varje enskild kvinna och varje enskilt barn på egen hand ska föra kampen mot religiöst- och klanbaserat tvång.

Religionen absurda undantagstillstånd måste bort. Religion ska inte vara, och får inte vara, ett frikort för att behandla sina barn illa. Nu måste alla goda krafter mobilisera. Alla barn förtjänar - och har rätt till - samma rättigheter som mina. Vi kan inte tillåta att detta ske i Sverige.  

---------------------------------------------------

Konkret aktionslista

De förskolor och skolor som valt att agera moralpoliser behöver omedelbart meddela alla föräldrar om att:

* de aldrig mer kommer att övervaka barnen eller tvinga dem till något som är oförenligt med deras mänskliga rättigheter (och då menar jag inte Kairodeklarationen)
* denna typ av tvång och övervakning är oförenligt med styrdokumenten för svenska skola
* alla eventuellt tidigare överenskommelser i dessa frågor inte längre gäller och att nya inte kommer att göras
* allt agerande från föräldrarnas sida att neka barnen mat eller annat som kränker deras grundläggande rättigheter ovillkorligen kommer att anmälas till socialtjänsten

Relativiserande politikerna behöver omedelbart ta ett kraftfullt ansvar för situationen och:
* sluta tillåta islamister och radikala muslimer företräda alla muslimer och i stället lyssna till sekulära muslimer så som Nalin Pekgul, Hanna Gabdan och Amineh Kakabaveh
* sluta relativisera slöjan: slöjan blir ett vanligt klädesplagg när ingen riskerar att dödas, misshandlas eller på andra vis straffas för att de inte bär den
* säkerställa att alla som arbetar inom skola, sjukvård och socialtjänst har adekvat kunskap om problematiken och skyldigheten att anmäla
* lagstifta om förbud för slöja på barn och unga under 18 år
* inför obligatorisk information till alla nyanlända föräldrar om barns rättigheter

Alla samhällsmedborgare behöver omedelbart:
* Reagera när du ser ett barn som far illa. Vänd inte bort blicken, låtsas inte som du inte ser. Lägg dig i - det är din förbannade skyldighet!

måndag 14 augusti 2017

Är jag intill döden trött, ganska trött, mycket trött, sjuk och trött och ledsen.

Det måste ha varit 1997 som vi lärde känna varandra på Café Ra på söder. Det var på den tiden där det mesta av umgänget gick ut på att dricka stora mängder te och röka, tala om politik, och världen och allting.  

Jag gick på gymnasiet och mitt liv var så oändligt svårt, men det fanns en handfull människor som gjorde det uthärdligt. En av dem var Ulf. Nej inte Ulf, jag vet inte varför jag skrev det. Jag har aldrig kallat honom för det. Uffe.

Vi var tillsammans i nästan ett år.

Att vara med Uffe var estetik och kreativitet. Vi rökte röda Dunhill för att paketen var de elegantaste och drack Bombay Sapphire för den vackra flaskans skull.  Han målade av mig. Och i en bok, aldrig publicerad, skrev han in oss i handlingen. Det var Uffe som placerade mig framför sin dator och fick mig att börja skriva på min första bok. (Han försökte få mig att läsa Bukowski också, men där fick jag faktiskt dra en gräns.)

Vi gick till Fältöversten och köpte frukostmat.  Vi satt på taket till hans hus och såg ut över Stockholm. Vi tittade på Arsenik och gamla spetsar och drack margaritas medan regnet smattrade mot fönsterrutan i hans lilla lägenhet.

Uffe var också en av få människor i mitt liv som träffade Malin. Vi hade picknick på djurgården. Han sa till henne att hon verkade en smula aggressiv. Hon smällde till honom: ”Är jag visst inte!”. Men han tog det och köpte en bok till henne: ”Du kan se det som en vängåva, eller kanske en muta”, skrev han i den.

Jag hade den stående i min bokhylla. Jag behöll den efter hennes död. I bokhyllan står också ett exemplar av hans debutbok, en stor inbunden bok med fotografier och några seriealbum som han köpte till mig en dag i Gamla stan.

Senare, efter att det tagit slut, så var det Uffe som satt med mig på sjukhuset den natten som jag blivit våldtagen. Och ännu senare än det, fanns han under lång tid kvar i bakgrunden. Och jag kan fortfarande citera några av de formella texter som han skrev för att hjälpa mig att hantera de sista resterna av en olycklig barndom.

Men livet gick vidare. Han träffade sin fru och jag träffade min man. Vi fick båda barn. Tiden blev knapp. Umgänget tunnades ut.

När han berättade för mig om cancern hade vi inte träffats på flera år. Han berättade, men jag visste inte att han skulle dö. I stället talade vi om en bok han börjat skriva på, Jag lovade att komma med feedback. Och tills i går satt lappen på min anslagstavla. ”Uffe feedback!” och en mejladress under.

Och han dog. Och jag visste inte att han skulle dö. Jag förstod inte att det var så nära. Det sista meddelandet jag fick var han pigg och glad och tillbaka på sitt arbete igen. Han har skickat en bild – han ler och håret är kortklippt. Och jag var gravid igen och mådde så dåligt. Så jag lade det åt sidan för jag visste ju inte att han skulle dö. Och han dog. Och jag visste inte det.

Och jag kan inte prata om det med någon, för ingen jag känner vet, och jag känner inte längre någon som kände honom. Och han dog och jag visste inte.

Och på torsdag är det begravning och jag tänker inte på det. För tänker jag på det kan jag inte andas. För jag lade det åt sidan och jag visste inte och han dog.




söndag 28 maj 2017

Därför ska du visa tacksamhet på mors dag

Mors dag är en (kommersiell) högtid då barn firar sina mödrar. Högtiden är obligatorisk i ett Sverige där alla föräldrar älskar sina barn. Den firas sista söndagen i maj och att avstå firande kan straffas med sociala sanktioner.

1 § Det är inte du själv som avgör om du vill fira mors dag – utan alla andra. Naturligtvis har du en skyldighet att fira mors dag även om din mamma varit hemsk. Det spelar ingen roll vad hon har gjort; om hon missbrukat, slagit dig eller på annat vis skadat dig. Du måste ändå fira. Det är tradition!

2 § Du behöver rättfärdiga ditt val för människor runt om kring dig. Och eftersom din mors förmodade känslor är viktigare än dina, kommer acceptans inte att ges.  Så sluta sjåpa dig, le stort och var lite jävla tacksam över din existens. 

3 § Du har rätt att lägga dig i någon annans val i frågan. Till exempel är det en förutsättning för att kunna dela ut sociala sanktioner till de personer som trotsar påbudet och avstår firande.

4 § Du har rätt att skuldbelägga personer som väljer bort firandet. Påminn dem om den absoluta sanningen att "alla föräldrar älskar sina barn" eller "du borde vara tacksam för allt din mor gjort för dig". (Om de protesterar, hänvisa till regel 1 eller 3.)

5 § Använd gärna eventuella befintliga eller kommande barn som argument i stil med: "när du får barn måste du ju umgås med din mamma, för barnet kommer att behöva sin mormor". Blod är alltid tjockare än vatten, och ett barn som växer upp utan kontakt med sin mormor eller farmor kommer att skadas för livet. Naturligtvis.

lördag 13 maj 2017

Därför skaffar vi barn fast vi inte vill umgås med dem

BARNOMSORG

Jag erkänner. Det är med en suck av lättnad som jag lämnar min äldsta son på förskolan varje morgon och går hem för att gosa med min bebis. Min typ av agerande har ifrågasatts i ett flertal debatt­artiklar och i oräkneliga kommentars­fält: Varför har jag skaffat barn, när jag så uppenbart inte vill umgås med dem?

Stockholms stad har beslutat att er­bjuda barn heltid på förskolan - trots att de fått småsyskon och därför har föräldralediga föräldrar. Beslutet döms naturligtvis ut av Förnumstiga Familje­livs­föräldrar: "Barnpassning för lata människor till en billig peng det är vad det är - skärpning nu!"

Är jag en lat förälder?  Låt mig beskriva en vanlig kväll hemma hos familjen Grensman och döm själv:

17:42 Knappt har dörren hunnit stängas bakom maken, förrän Carl-Johan häver upp ett tjut. ”Pappa, pappa!” skriker han hjärtskärande och kastar sig raklång på dörrmattan. Han är så tröstlös som bara tvååringar kan vara. Medan jag försäkrar att pappa kommer tillbaka vaknar bebisen skrikandes. 

Men inga problem, jag är Super­mamman. Jag andas och tar en sak i taget. Först lugnar jag Carl-Johan och sätter honom vid bordet, därefter lyfter jag upp Christopher och vaggar honom (för­hoppnings­vis) rogivande i famnen. Det går så där.

Medan jag försöker få tyst på skrikandet, som nu övergått till en bra imitation av Hesa Fredrik, börjar Carl-Johan att dra i mig. Han är hungrig, han vill ha sina vantar och han vill ha russin. Jag pillar på honom finger­vantarna och lägger för honom en näve russin, medan jag försöker hålla takten i vaggandet.  

Det har gått säkert fem, tio minuter, och jag är redan en smula svettig på ryggen. Det här är uppen­bart inte en kväll för finlir. Jag sätter Christopher i Baby­Björnen och börjar plocka fram smörgås och mjölk till Carl-Johan. Han har ätit varm mat på dagis, så han behöver strängt taget inget mer avancerat.

Jag försöker sätta mig vid bordet och äta tillsammans med honom. Men som fort jag sätter mig reagerar Christophers radar på läges­förändr­ingen och han häver upp ett tjut i protest. För att bi­behålla mina trumhinnor (och inte utsätta min äldsta son för tortyr i onödan) förblir jag stående.

Carl-Johan råkar slå ut mjölken över sig. Jag får ner honom från stolen tar fram hushålls­pappret för att få undan det värsta. Carl-Johan rycker åt sig en stor bit papper och börjar också torka. Det hjälper inte direkt.

Christopher har över­gått till att skrika i före­byggande syfte för att säker­ställa att jag inte försöker ta mig fri­heten att sätta mig ner igen. Pro­aktiv bebis.

18:25 Carl-Johan sitter ren­gjord i pyjamas och tittar på ”Bilar” medan Christopher sover i selen. Relativt lugn råder. Jag skulle vilja läggar ner Christopher, men sanno­lik­heten att han vaknar är 89,2 %. Jag avstår.

18:53 Jag tycker att Carl-Johan ska gå och lägga sig. Det tycker inte han. Jag lirkar honom upp för trappan och in på pottan, och håller tummarna för att Christopher inte ska vakna. Kortisol­halten i blodet ökar när jag håller andan och för­siktigt lägger ned honom. Han vaknar inte. Yes!

19:13 Christopher häver upp ett tjut från sovrummet. ”Jag måste hämta lille­bror” säger jag. Jag plockar upp Christopher och skyndar tillbaka. Barnen skriker i kör. Jong­lerande med bebis, tand­borste och tand­kräm försöker jag borsta Carl-Johans tänder. Han prote­sterar hög­ljutt över denna orimliga kränkning av hans mänskliga rättig­heter och vrider sig som en mask på golvet. Mot­satsen till samarbets­villig, skulle man kunna säga.

19:38 Carl-Johan sitter i sängen. Han är trött och irriterad. Det är jag också, men jag miss­tänker att det inte är helt comme il faut att som vuxen lägga sig ner och skrika. I stället sätter jag mig i soffan och sliter upp ena bröstet till Christopher. Jag står inte över mutor. Himmelsk tystnad följer.  Exakt tre sekunder senare hoppar Carl-Johan upp ur sängen och måste hämta ”Tige och Ejon”, efter ett extra varv på över­våningen kommer han tillbaka med plast­djuren.

19:52 Carl-Johan kryper ner ur sängen och upp i soffan. Han lutar huvudet mot mig och jag för­söker lägga armen om honom utan att Christopher ska för­lora kon­takten med bröstet och börja skrika.

19:56 Christopher viftar till med fötterna och Carl-Johan sparkar tillbaka. Christopher börjar skrika av rädsla. Jag säger skarpt till Carl-Johan att han INTE FÅR SPAR­KAS. Carl-Johan börjar grå­ta.

20:01 Båda barnen har lugnat sig. Tystnad råder.  

20:20 Carl-Johan sover. Yes! Är som sagt Super­mamman.  Lägger ner Christopher en kort stund medan jag för­siktigt lyfter över Carl-Johan från soffan ner i sägen. Han rör sig lite, men somnar om. Spänd som en fiol­sträng lyssnar jag efter ljud från ovan­våningen medan jag tassar runt för att gör mig i ordning för natten.

22:56 Hur KAN det vara så svårt att somna en liten bebis? Och nu är det dags att amma igen… Hela kroppen prote­sterar mot detta orimliga för­hållande. Detta är inte en inner­ligt mysig stund som kommer att öka an­knyt­ningen mellan mig och min bebis. Detta är tortyr.

00:05 Christopher är mätt och har fått en ny blöja. Jag gör ett nytt försök att somna honom, och för­söker und­vika att somna själv.  Kroppen värker av trött­het.

00:28 Carl-Johan tjuter från sitt sov­rum. Han be­höver hjälp på pottan.

01:40 Båda barnen sover. Hjärnan snurrar. Jag förlorar värde­full sov­tid på att ligga och lyssna efter ljud som an­tyder att något av barnet håller på att vakna.

03:25 Efter exakt 83 minuter väcks jag ur min oroliga sömn av Christopher som är hung­rig.

05:12 Christopher somnar om efter två försök, amning och ny blöja. Om två timmar vaknar Carl-Johan.

Så när jag om ungefär tre timmar, med en djup suck av lättnad, lämnar Carl-Johan på förskolan, så är det inte för att jag inte älskar honom till­räckligt. Det är för att jag älskar honom. För att jag faktiskt be­höver sova ett par timmar för att vara en någor­lunda bra mamma.

(Att Carl-Johan uppenbart har det roligare på för­skolan hemma än just nu är en bonus. Han har en fin an­knyt­ning till sina för­äldrar OCH han upp­skattar um­gänge med andra vuxna och barn. Så klart.)

När jag väntade mitt första barn sa alla till mig att jag skulle låta dagen gå i bebisens takt. Att jag skulle sova när han sov. Se till att få av­lastning så att jag skulle kunna hinna duscha och sova ut ordent­ligt. Att jag skulle bli fruktan­svärt trött och frustrer­ad, men att det var viktigt att jag kom ihåg att inte skaka bebisen för då kan den dö av skadorna. Jag för­vän­tades alltså nätt och jämt klara av att hålla bebisen vid liv…

Nu, med ytterligare ett barn, för­väntas jag plöt­sligt kunna hantera bebisen, sonen på ett par år och mig själv.  Samtidigt.

Förnumstiga Familjelivsföräldrar menar på att det minsann inte är svårt att ta hand om två barn samtidigt. Men många glömmer bort in­lärnings­perioden, vad det faktiskt kostar dem och tänker dessutom inte på att många saknar nätverk som kan avlasta.

Jag tvivlar inte på att det finns för­äldrar som kan ge sitt stora barn samma stimulans hemma som hen får på förskolan – och det samtidigt som de har en liten bebis. (Dessutom kan de laga all mat från grunden och ge sin make en entusiastisk av­sugning varje kväll .) Jag är dock inte en av dem. Och jag varken kräver eller för­väntar mig att någon annan ska vara det heller.

Däremot vill jag att sam­hället ska stötta för­äldrarna så att de kan göra själv­ständiga val. Inte nöd­vändigt­vis för för­äldrarnas skull – men definitivt för att barnen ska få en så bra upp­växt som möjligt.  

Jag är alltså av den bestämda upp­fatt­ningen att vi inte har Carl-Johan på för­skolan "i onödan". Vi, precis som de flesta andra, följer den moraliska, etiska, och inte att förglömma, den lagstadgade skyldigheten, att se till våra barns bästa. (Utifrån förutsättningar som ni, kära kritiker, inte vet något om.) Därför tackar vi särskilt för varje kommun där rätten till för­skola har ut­ökats till hel­tid.  Det ger oss näm­ligen möjlig­heten att avgöra vilka tider som barnet ska gå på för­skolan uti­från barnets och familjens bästa - i stället för uti­från Förnumstiga Familje­livs­föräldrars dömande moralism.  Vilket alltså är helt i enlighet med det barn­per­spek­tiv som ni påstår er före­träda. 

måndag 24 april 2017

Höjda polislöner – verkningslös quick fix

POLISKRISEN
”Jag vill bli polis för de tjänar så bra”, sa ingen någonsin.  Trots detta har ändå ett stort antal personer valt polisyrket. När det nu sker massavhopp, 8 av 10 poliser funderar på att sluta, skyller man på den dåliga löneutvecklingen. 

Att låg lön riskerar att skapa låg arbetstillfredsställelse är välkänt, så politikerna försöker trumfa varandra i hur mycket man vill höja lönerna (och hur många nya poliser man vill anställa).  Det finns bara ett litet krux: hög lön medför inte automatiskt hög arbetstillfredsställelse. 

När vi tittar på polisernas nuvarande arbetssituation framstår den som rätt bedrövlig. Vi ser att rättsväsendet misslyckats med att skapa effektiva regelverk. Poliser vittnar om hur gripna brottslingar släpps, fortare än poliserna hinner tillbaka till sina skrivbord. Om hur konsekvenser för minderåriga kriminella är nästintill obefintliga. Om generella straffrabatter för dussinbrott. Hur påverkar det polisens upplevelse av att utföra ett betydelsefullt arbete?

Vi ser också att de regelverk som faktiskt finns inte upprätthålls. Tänk kravallerna i Rinkeby där polisen avvaktade medan butiker plundrades. Tänk utrymningen av Sorgenfrilägret. Tänk migranter som hävdar att de är minderåriga och behandlas därefter. Det är föga förvånande att polisen upplever att de kriminella skrattar åt dem. Hur påverkar det känslan av arbetsstolthet?

Slutligen ser vi hur poliserna nedvärderas; det förekommer uppgifter om allt från brist på skyddsutrustning till att misshandlade poliser nekas skadestånd. Hur påverkar det upplevelsen av att vara en respekterad medarbetare?

Ovanstående strukturella faktorer sänker polisyrkets status och minskar de enskilda polisernas arbetstillfredsställelse. För att vända utvecklingen behöver vi sluta förvägra våra poliser känslan av att deras yrke är meningsfullt och att deras arbetsuppgifter viktiga.

Tillsätt en ny rikspolischef. Bortse från partiboken och välj en person med stabil ryggrad som kan vinna tillbaka det förtroende som nuvarande chef raserat.  

Återanställ civil personal för att sköta administrativa uppgifter. Vi kan inte trolla fram fler poliser. Men vi kan frigöra polisiära resurser så att poliserna kan få fokusera på att förebygga och bekämpa brott.

Se över befintliga regelverk och skjut till resurser så att dessa kan upprätthållas. Säkerställ att polisens insatser efterföljs av konkreta och synliga resultat så att de upplever att deras arbete är betydelsefullt.

Höj antagningskraven till polishögskolan. Låt kraven spegla att polisen är en yrkeskår bestående av högt kvalificerade personer.

Höj lönerna. Lönen är en hygienfaktor – ignorera inte den bara för att det inte är problemets huvudorsak.

Den som väljer att bli polis har accepterat att potentiellt utsätta sig för livsfara, för din och min trygghet. Den uppoffringen är inte i första hand kopplad till ett lönekuvert och vi kan därför svårligen köpa den. Nej, det poliserna behöver i första hand är att få känna arbetstillfredsställelse och yrkesstolthet. Enskilda poliser och polisen som helhet behöver få uppleva att de vinner segrar och når framgång.  Först då kommer avhoppen att minska och förutsättningarna för att bygga upp en stark och livskraftig organisation att finnas.

Och kanske, kanske kan terrordådet i Stockholm, den kompetens som polisen uppvisade och den uppskattning som de rönte, vara början på en sådan positiv utveckling? Lås oss hoppas det!