fredag 19 augusti 2016

Förvriden identitetspolitik blir diskriminering i händerna på okunniga idealister

KULTURDEBATT
"Du är också driven, kreativ och har erfarenheter av att rasifieras som afrosvensk/afrikansvensk", formulerade sig Utbildningsradion (UR) i en hårt kritiserad anställningsannons. Och man behöver inte vara särskilt begåvad för att inse det underliggande antagandet – att en specifik hudfärg skulle innebära specifik kompetens – är rasistiskt snömos.


Ovanstående klavertramp, och en lång rad liknande, har resulterat i kraftfull kritik mot identitetspolitiken. Andra avfärdar kritiken och menar tvärtom att mycket positiv utveckling kan tillskrivas den. Kulturskribenten Tomas Hemstad skriver på DN Kultur ”Att flator kan gifta sig, att arbetsgivare inte får diskriminera etniska minoriteter, att vi över huvud taget började prata om, och sedermera avskaffa tvångssteriliseringen av transpersoner – allt detta är resultatet av identitetspolitik.” (29/7)

Identitetspolitik kan i första ledet ses som ett statistiskt, och för all del ideologiskt, verktyg för att identifiera marginaliserade grupper. Utifrån attribut som kön, sexualitet och hudfärg undersöks olika gruppers representation i samhället. När den inte speglar befolkningens sammansättning i stort, när vissa grupper marginaliseras i vissa sammanhang,
kan det vara ett tecken på att det finns normer, värderingar eller lagar som står i vägen för individer i dessa grupper att göra självständiga val. 

I nästa led synliggörs dessa grupper temporärt, för att man ska kunna arbeta mot dessa hinder och underlätta gruppernas inkludering i samhället. Målet är att deras inkludering ska vara självklar. Inte genom osynliggörande, utan genom att lyckas kasta metanarrativet – t.ex. uppdelningen i svarta respektive vita som relevant och rimlig – på historiens sophög.

Så arbetar till exempel Rättviseförmedlingen synliggörande genom att producera listor på kandidater från underrepresenterade grupper. Vissa debattörer utmålar föreningens arbete som rasistiskt och visar därmed att de förstår identitetspolitiken på samma vis som fan läser bibeln. För breddad rekryteringsbas medför över tid mer heterogena (och därmed mer effektiva) arbetsplatser med högre kompetensnivå hos personalen. Det är inte rasism. Förutsatt, förstås, att vi inte i nästa steg tummar på reella kompetenskrav hos individen till förmån för fin statistik. Att vi inte anställer Anna för att hon är svart. 

För att applicera strukturanalyser på individnivå är inte bara vetenskapligt absurt utan också att pervertera själva begreppet identitetspolitik. Det leder med nödvändighet till att de mest hängivna jämlikhetsförespråkaren beter sig som diskriminerande korkskallar – som i fallet med UR:s minst sagt pinsamma agerande. För det som är statistiskt sant för gruppen afrosvenskar, är naturligtvis inte sant för varje afrosvensk. 

Efter kritiken så medgav också UR att anställningsannonsen var olyckligt formulerad och ändrade meningen till att de sökte en person med "djup kunskap och stor förståelse för afrosvenska perspektiv". En förskjutning från hudfärg till kompetens. Precis som det ska vara. 

Jag är övertygad om att identitetspolitiken kan bidra till ett mer fritt, inkluderande och jämlikt samhälle. Men för att det ska ske måste dess uppenbart okunniga förespråkare (likväl som belackare) sluta agera, och argumentera, som att verktyget – statistisk representation – är målet. Dessutom måste de förstå, och erkänna, den självklara distinktionen mellan samhällsstruktur och personlig erfarenhet. Mellan statistik och individ. Kunskap som för övrigt kan erhållas i valfri statistikkurs på grundskolenivå.
                                                                                       HANNA-KARIN GRENSMAN

lördag 25 juni 2016

När Sverige inte fattade beslut om att splittra flyktingfamiljer


MIGRATIONSDEBATT
I efterdyningarna av
riksdagens beslut att tillfälligt begränsa möjligheten att få uppehållstillstånd i Sverige samt olika 
begränsningar av anhöriginvandringen, sprids det en uppsjö av förenklande propagandabilder i social media. Många av dessa innefattande budskapet att det nu fattats beslut om att splittra flyktingfamiljer. Det är naturligtvis en lögn.  


Titta till exempel på bilden ovan. Det är ett diagram skapat av Migrationsverket med bifogade kommentarer av en (för mig) okänd God Människa™. Vid ett snabbt ögonkast är det en synnerligen upprörande bild. Lätt att förargas av och lätt att sprida vidare. Men vänta lite, vad är det vi ser egentligen?

A) För det första visar diagrammet antal asylsökanden, men kommentaren handlar om flyktingar, närmare bestämt flyktingfamiljer. Men asylsökande och flykting är inte ekvivalenta begrepp. Man kan vara flykting utan att ha sökt asyl och man kan söka asyl utan att vara flykting.

B) För det andra är det naturligtvis inte svenska staten som har splittrat någon familj. Oberoende av orsakerna till att familjemedlemmar befinner sig i olika länder så är det knappast Sverige som har placerat den där eller tvingat dit dem.

C) Sverige har inte heller beslutat att familjeåterföreningen är omöjlig för all framtid, dels eftersom man sagt att familjeåterförening är möjlig för de med flyktingstatus, men begränsas för övriga med tillfälliga uppehållstillstånd, dels eftersom ett tillfälligt uppehållstillstånd kan omvandlas till ett permanent. Och inte att förglömma – lagen är tidsbegränsad och gäller enbart i tre år. En annan aspekt är att även om det kanske är önskvärt att familjeåterförening sker just i Sverige, så finns det många andra länder där det också skulle kunna ske.

Sverige har alltså varken skapat splittring eller en situation där befintlig splittring nödvändigtvis måste vara bestående.

D) Diagrammet i sig är dessutom irrelevant eftersom det visar antalet asylsökanden, inte flyktingar eller skyddsbehövande, och det tar inte hänsyn till asylprocessen. En stor mängd asylsökanden under 2015 innebär att dessa kommer att få besked om permanent- eller tillfälligt uppehållstillstånd i slutet av 2016 eller 2017. Först därefter kan de ansöka om familjeåterförening (och har enligt nya lagen 3 månader på sig). Eventuella kostnader för återföreningen kommer därmed först 2017/2018.
Antalet asylsökanden sommaren 2016, påverkar alltså inte ovanstående kostnader. Därmed är det inte relevant att peka på att inflödet är relativt lågt just nu, vilket bilden försöker göra gällande.

E) Slutligen så gäller reglerna från november 2015. Vilket faktiskt inträffar under kurvans "topp", och naturligtvis påverkar den förväntade effekt som beslutet kan tänkas ha.

Jag tror att dessa bildskapare har ett gott uppsåt. De vill påvisa hur fruktansvärt fel de anser beslutet vara. Och kanske har de rätt i sak. Men när de väljer publikfriande och ytliga bilder, när de använder ett tendentiöst eller direkt lögnaktigt ordval, då skadar de debatten.
Frågan gällande migration, flyktingar och välfärdsstaten är mycket komplex och den berör några av våra mest grundläggande värderingar, både som samhälle och som individer. Om då alla försökte debattera någorlunda hederligt och reflektera över sina ordval – skulle det leda till bättre underbyggda beslut, större förståelse för varandras bevekelsegrunder och högre sannolikhet att vi landar i något som vi kan stå för – även i historiens skarpa ljus. 

                                                                                                HANNA-KARIN GRENSMAN

------------------------------------------------------------------

Vilka blir de stora skillnaderna med den nya lagen?
·        att tillfälliga uppehållstillstånd införs för alla skyddsbehövande utom kvotflyktingar
·        att möjligheten att beviljas uppehållstillstånd som övrigt skyddsbehövande tas bort
·        att synnerligen eller särskilt ömmande omständigheter är skäl för uppehållstillstånd endast om en utvisning skulle innebära ett brott mot ett svenskt konventionsåtagande.
·        att familjeåterförening är möjlig för de med flyktingstatus, men begränsas för övriga med tillfälliga uppehållstillstånd
·        att försörjningskravet skärps för att ta hit sina anhöriga
·        att permanent uppehållstillstånd kan beviljas vid förlängning av tillståndet om personen kan försörja sig själv.

 Källa: Migrationsverket

onsdag 18 maj 2016

Myndigheternas tafatthet får mig att må illa

DEBATT
I en fruktansvärd artikel, signerad Åsa Sturestig (Mittmedia), beskrivs en lantbrukares maktlöshet inför irländska asfaltsläggares härjningar:

 ”På några minuter fylldes Bögs gård av ett 100-tal personer som slog läger med sina husvagnar på en hövall. I tre dagar festade de, hotade förbipasserande, trakasserade och skräpade ner.”

Jag tänker, om människor hade trängt sig in här, på min tomt och i mitt hus. Om de hade hotat och förstört. Om de hade skrattat åt mig och mina tafatta försöka att återta kontrollen. Om jag hade upplevt mig helt vanmäktig i en gränslös situation. Och jag tänker på min familjs säkerhet och på känslan av att kontakta polisen och inte få hjälp. Jag lever mig in i situationen och jag mår illa.

”Istället fick han stå och se på när hans åkrar förstördes. För sällskapet gjorde vad som föll dem in. De körde sönder en nysådd åker med sina medhavda fyrhjulingar, hotade en kvinna med en glasflaska, kastade sten på förbipasserande bilar, trakasserade privatpersoner och försökte stjäla gårdens lamm och tjuvrida på hästarna.” 
Det finns få saker som är så skrämmande som att vara helt maktlös gentemot gränslösa människors irrationella beteende. Att tvingas stå där och bara hoppas att det inte blir värre. Jag hade varit frustrerad, arg och rädd.  Och jag hade känt skam. Skam över att tvingas inse att jag i en sådan situation varken hade kunnat försvara mig själv eller de personer som jag älskar.

”Polisen kom inte ut till Bögs gård trots anmälan, och på lördagen åkte Anders Ström själv ner till centrum och kontaktade en patrull han såg på gatan. Den kom till platsen men poliserna gick aldrig ur bilen.”
Jag undrar hur lång tid det tar för lantbrukaren att kunna sova gott igen? Veckor? Månader? År? Hur bygger man upp en tillit när den så fullständigt har raserats?
     Samhället kommer att stå för vissa kostnader, vackert så, lantbrukaren förtjänar samhällets stöd, men otrygghet kan inte betalas bort. Att slutnotan dessutom hamnar hos skattebetalarna i stället hos vandalerna är direkt anstötligt.

”Avhysningen och städningen får kommunen betala, runt 300 000 kronor, enligt Niclas Fagerström. Lantbrukaren Anders Ström uppskattar sina kostnader till minst 20 000 kronor.” 
Inte heller verkar deras agerande ha fått några andra konsekvenser än att de blivit avhysta. Vilket resulterat i att de åkt vidare och upprepat beteendet på annan plats.  Förmodligen utan några större moraliska betänkligheter.

”Direkt efter att sällskapet lämnat Bögs gård åkte karavanen vidare till Upplands Väsby där de ställde sig på en äng intill Hagalunds trafikplats. Därifrån blev de avhysta i fredags och lämnade byggmaterial, sopor och latriner efter sig. De flyttade sedan vidare till Barkarby.” 
Jag är inte jurist, jag kan inte säga om det är lagarna som brister eller om det är tillämpningen. Men jag vågar utan skuggan av tvivel påstå att det som (inte) sker här, knappast är förenligt med det allmänna rättsmedvetandet. Och det kanske värsta av allt: Om staten avstår från att skydda medborgarna, så kommer medborgarna att börja skydda sig själva. Och då lever vi inte längre i en rättsstat, utan under den starkes rätt. Allt på grund av politikers och myndigheters tafatthet; illamåendet sköljer över mig. 


onsdag 11 maj 2016

Goda handlingar vs. godhetsretorik

DEBATT
Om det finns något som ofelbart får mig att ta fram skämskudden så är det att läsa några av de intervjuer som jag gav i samband med att Peter-Alexander den store släpptes. Av någon anledning säger jag, och jag kan riktigt höra min honungsdrypande röst; ”om boken bara skyddar ett enda barn från att råka ut för övergrepp så är det värt det!” Jag är en God Människa™.
     Som sagt; skämskudde på den.
      
Inte för att det hjälper mot skammen, men gång på gång inser jag att jag inte är ensam om denna floskeltyngda retorik.  Schibsted, till exempel, startade 2015 en insamlingskampanj för att rädda liv på Medelhavet med Räddningssällskapet som förmånstagare. Insamlingen, döpt till Gula Båtarna, finansierar räddningsbåtar som undsätter flyktingar i sjönöd i den grekiska övärlden. Enligt ett pressmeddelande från Sjöräddningssällskapet, daterat 2016-03-01, har Gula båtarna samlat in 7 270 000 kronor.
     I reklamen för insamlingen säger de: ”Om vi räddar ett enda liv är gula båtarna en framgång.”

Nå, att vi är flera som faller i samma fälla gör knappast retoriken mer sann eller rimlig. Att lägga 7 270 000 kr på att rädda ett liv, eller all den tid och resurser som går åt för att skriva, distribuera och sälja en bok för att rädda ett barn, det är helt enkelt inte värt det. I alla fall inte så länge det finns möjlighet att lägga resurserna på annat.
     I UNICEF:s gåvoshop kan man, till exempel, för sju miljoner köpa ca 1 750 000 påsar med nötkräm som räddar undernärda barns liv eller ca 4 200 000 doser poliovaccin.  Jag är av den absoluta åsikten att vardera av dessa inköp utan tvivel trumfar ett räddat liv på Medelhavet.

Det är ett ovedersägligt faktum att de resurser som vi har, som individer och som samhälle, är ändliga. Den som har sju miljoner att lägga på humanitär hjälp bör därför göra någon form av nyttoberäkning kring vilka olika effekter som dessa pengar kan generera. Det betyder inte nödvändigtvis att man enbart måste titta på faktorn kostnad relaterat till antalet räddade liv, men att strunta i alla former av balans är helt barockt.  

Så, trumfar 1 600 räddade liv på Medelhavet (det faktiska antal som Gula båtarna räddat) 1 750 000 påsar nötkräm?  Det är naturligtvis en svårare etisk fråga – där jag själv saknar svar. Men vi måste i alla fall våga ställa oss frågan och vi måste ta den i beaktande när vi avgör hur vi ska handla – som individer likväl som samhälle. För varje krona jag använder – oavsett om den går till Gula båtarna, nötkräm eller nya skor – är en krona som jag inte kan använda till något annat. Så lite mer räknande och eftertanke, lite mindre kännande, godhetsretorik och floskelproduktion skulle sannerligen inte skada. I alla fall inte om man de facto vill göra gott.

                                                                    HANNA-KARIN GRENSMAN

fredag 6 maj 2016

Mona och jag – lika som blåbär

Ingen kunde vara mer förvånad än jag. Att jag skulle befinna mig på samma sida som Mona Sahlin var en allt för absurd tanke för att ens skämta om. Och så plötsligt hände det. Det blåste nämligen upp till storm runt Mona. Hon hade intygat att hennes livvakt hade en lön på 120 000 kr i månaden. Någon som inte alls var överensstämmande med sanningen. Men som skulle hjälpa honom att köpa en bostad.

Bostadsmarknaden i Stockholm lämnar, som alla vet, en hel del övrigt att önska. Det handlar inte enbart om brist på både hyres- och bostadsrätter utan även om krav som är orimligt ställda. Till exempel att man måste ha en inkomst som är tre gånger större än boendekostnaden eller att man inte får förekomma i kronofogdens register.

Så medan världen rasar och förfasar sig över det omoraliska i hennes handlande, sitter jag här och tänker att jag hade kunnat göra precis samma sak. Hade en av mina anställda kommit till mig och behövt hjälp med ett intyg som kanske inte helt stämde med verkligheten (men inte var helt orimligt), så hade jag naturligtvis skrivit under det. Det må vara olagligt (osant intygande tror jag att det heter), men jag känner ingen överdriven moralisk skyldighet att säkerställa att godtyckligt satta krav på inkomstnivåer och liknande upprätthålls. Däremot känns det synnerligen korrekt att hjälpa någon att skaffa sig en bostad.

Utifrån den rådande debatten verkar ingen annan vara beredd att bryta mot några regler för att hjälpa en familjemedlem, vän eller kollega att skaffa bostad. Utan tydligen är det bara Mona och jag som är så moraliskt korrumperade. Det kanske är dags att ringa henne och fråga om hon vill ta en drink?


                                                                                HANNA-KARIN GRENSMAN


Disclaimer: Jag vet naturligtvis inte exakt vad som har hänt här, och min text förutsätter att Sahlin intygade en lön som utifrån den kunskap hon har om livvakten i fråga var rimlig och i syfte att hjälpa honom att få en bostad, utan direkt vinning för egen del. 

måndag 4 april 2016

Från samhällskritik till kexchoklad

Recension 

Den slog ned som en bomb: Stieg Larsson samhällskritiska deckartrilogi med egenartade karaktärer och patosdrivet berättande. Millenniumserien var på allas läppar.
     Hanna-Karin Grensman har läst seriens fjärde bok, skriven av David Lagercrantz, och finner den både opolitisk och gäspframkallande konventionell.  

Jag antar att det var med utsikt över Riddarfjärdens spegelblanka yta som diskussionerna började: skulle det skrivas en fjärde bok i Millenniumserien, och i så fall av vem? Den offentliga debatten blev infekterad, beslutet att ge ut ytterligare böcker sågs, av vissa, som ett respektlöst försök att profitera på den avlidne Larssons författarskap, samtidigt fanns det starka önskemål från läsarna om fler böcker, och förmodligen ekonomiska kalkyler som klargjorde att det vore vansinne att låta bli. (Frekvent publiceringen av böcker så som Den första hustrun – Jean Ryhs preludium till Brontës Jane Eyre eller Gregorius – Bengt Ohlssons prisade parafras av Söderbergs Doktor Glas, nämndes dock inte i den offentliga debatten.) 
     Efter en långdragen debatt och stort hemlighetsmakeri, kom så den fjärde delen; Det som inte dödar oss.

Själva historien är synnerligen banal: En autistisk och särbegåvad pojke blir vittne till ett brott. Pojken kommunicerar delvis via en fenomenal teckningsförmåga. Hans teckningar blir nyckeln fallets lösning. Känns den igen? Det kan bero på att den återfinns i filmen Pojken i glaskupan, en (icke-kritiserad) bearbetning utifrån författarparet Sjöwall/Wahlöös karaktärer. Att Lagercrantz sneglat på andra historier är naturligtvis trist, men kanske en skälig konsekvens av att verka i en kontext där produktionshastighet och förväntade intäkter trumfar kvalitet.
     Nå, det han saknar i originalitet tar han igen i hantverksskicklighet, hans stilistiska förmåga utklassar Larssons utan synbar ansträngning. Men nu var det inte stilistisk förmåga som skapade fenomenet Millennium. I stället var det bland annat Larssons förmåga att teckna synnerligen kärleksfulla porträtt av sina karaktärer. Lisbeth Salander; bokens mörka och antisociala hjältinna, är älskad av Larsson. Inte trots att hon är som hon är, utan för att hon är som hon är, som klyschan lyder. Lagercrantz däremot, står ut med Salander som man står ut med sonens nya flickvän. Han ler och är artig, men i hemlighet hoppas han att relationen ska ta slut. Han gillar henne inte, han förstår henne inte och han älskar henne sannerligen inte. 
     En annan faktor för Larssons framgång var den heliga vrede över samhällets orättvisor som drev hans berättelser framåt. Men där det framstår som att Larsson har glöd och politiska engagemang, verkar Lagercrantz snarare ha en royaltykalkylator. Pliktskyldigast har han kryddat berättelsen med lite kritik mot övervakningssamhället, en smula mediekris och en gnutta kvinnomisshandel. Men hans till synes påklistrade engagemang berör mig inte. 

Sammanfattningsvis skiljer sig inte Det som inte dödar oss från valfri dussinutgivning i genren. Lagercrantz har producerat en böckernas kexchoklad – något äta mellan måltiderna utan att förlora aptiten – men som saknar verklig substans. Stieg Larsson torde vrida sig i sin grav.  

                                                                                    HANNA-KARIN GRENSMAN

Adlibris | Bokus