Det är slut. Du kan gå hem.

För ett par år sedan var det en tjej som valde att sluta umgås med mig för att jag var så dålig på att höra av mig till henne. Hon tröttnade helt enkelt på att alltid vara den som ringde och som upprätthöll vår kontakt. Och det kan man ju förstå.

Att jag var dålig på att höra av mig till henne var dock inte personligt, även om jag kan tänka mig att hon trodde det. Det var en slump. Mycket saker som skedde i mitt liv, många nya människor, långa arbetsdagar och annat som gjorde att jag inte uppfyllde min del av vänskapskontraktet så att säga. Så, som sagt, jag har full förståelse för hennes val.

Det jag däremot inte förstår (eller i alla fall inte accepterar) är att hon, och många med henne, inte trodde att det var en slump utan trodde att min frånvaro var en personlig markering. Att jag genom att undvika henne försökte förmedla ett budskap om att jag inte hade velat träffa henne. Att vår vänskap var över av en eller annan anledning. Att de trodde det för att det är så som de flesta agerar när de finner att de inte längre vill vara vän med en person.

Vad är det för stil att ”göra slut” men en vän genom att inte tala med dem och hoppas att vänner fattar vinken och försvinner? För det första är det korkat; vännen kanske inte sänder ut ett ”hemligt budskap” för dig att tolka, utan vännen kanske faktiskt har mycket att göra, det kan vara otur eller vad som helst, som i fallet ovan.

För det andra så är det fruktansvärt sårande; tänk att vara den som sitter och ringer och ringer och anstränger sig för att få till en relation med någon som redan har bestämt sig för att avsluta den, men struntat i att berätta det för dig? (Som om jag bestämmer mig för att starta en ny familj, utan en tanke på att skilja mig.) Att man känner sig dum för att man lite litade på sin instinkt om att någon var fel och att man gjorde allt man gjorde för att upprätthålla kontakten med någon som redan lämnat...

Vissa skyller på att de inte vill såra i onödan och menar att om man ringer många gånger utan att få tag på personen t.ex. så borde man förstå att samtalet är ovälkommet. Det är bara feghet som talar. Folk som inte vågar säga vad de menar och stå för det som de säger. Jag kan lova att det är många personer som jag hjärtans gärna vill träffa och prata med som kastat telefonen i frustration för att jag är så svår att få tag på.

Nej, i stället är det enda rimliga, det enda rakryggade är att säga som det är: inte vara elak i onödan, men tydlig. Och om man orkar kan man ge feedback så att personen kanske kan förändra sitt beteende för framtiden, om det skulle behövas: T.ex. ”Jag känner att jag inte har plats för dig i mitt liv just nu.” eller ”Jag känner att du tar mer än du ger när vi umgås, så jag vill inte träffa dig mera.”

Du behöver inte vara någons vän. Men du kan inte kräva att andra personer ska gissa sig till vad du tänker. Framförallt som det handlar om att du är för feg för att säga vad du tycker.

Ps. Ja, jag vet. Jag skulle kunna vårda mina relationer bättre emellanåt. Men det är inte det som just detta inlägg handlar om.

Photo by: PLRANG Images for design

Följ min blogg med Bloglovin