torsdag 3 oktober 2013

Tolkning och perspektiv - hermeneutisk epistemologi

When I use a word, Humpty Dumpty said in a rather scornful tone, it means just what I choose it to mean – neither more nor less. // Lewis Carroll


Verkligheten kan i varje given situation tolkas utifrån ett flertal olika perspektiv. Syftet med bilden ovan är att illustrera hur samma fenomen kan interpreteras på varierande sätt och att dessa tolkningar bör ses som komplement snarare än motsägelser eller som uteslutande. Att påstå att bilden endast föreställer en av vas, att varje fenomen har en och endast en förklaring, visar på en begränsad horisont inför en mångfacetterad och komplex värld. När man ställer sig frågan om vad bilden föreställer finns det således inget entydigt svar, än mindre då tolkningen är beroende av den relativa utgångspunkten. Det finns möjligen även en underliggande tolkning av bilden. Vad förmedlas om samhället och dess institutioner genom denna bild? Vilket budskap sprids, vad säger motivet och dess komposition om vår omvärld? Bilden kan således tolkas på många olika vis. Det existerar dock ingen essentiell tolkning, snarare kan man säga att alla tolkningar är sanna ehuru vissa är mer sanna än andra.

Det grekiska ordet hermeneuein tenderar att översätts med orden ”att tolka”. Därmed är också kärnan i begreppet fångat eftersom dagens hermeneutik innefattar något synnerligen grundläggande för den mänskliga naturen: att tolka och förstå. Att tolka är ej enbart allmänmänskligt, det är även en nödvändighet på grund av att vi ständigt hamnar i situationer som kräver sammanhang, gestaltning, en känsla av fullbordan. En av hermeneutikens epistemologiska utgångspunkt skulle kunna vara ett påstående om att verkligheten alltid ses och studeras utifrån olika aspekter och att det därmed är omöjligt att ställa sig autonom i förhållande till sitt själv när man studerar den. Hur vi tolkar och förstår betingas således alltid av att vi är historiska varelser.

Hermeneutik kan diskuteras och beskrivas utifrån ett flertal olika aspekter som alla har olika immanenta betydelser, men ändå är förenade. Den första aspekten kan karaktäriseras som ontologisk (allmänfilosofisk), den andra som epistemologisk och slutligen metodens eller metodikens aspekt. Diskussionen rör sig här i huvudsak på ett epistemologiskt plan dvs. den behandlar spörsmål kring verklig kunskap respektive vetenskap. Inom den västerländska kunskapsteoretiska diskursen har tidigare främst fakta tillhörande positivismen definierats som vetenskap eller vederhäftiga. För närvarande sker dock en förskjutning från positivism till förmån för hermeneutik (möjligen ett paradigmskifte) vars innebörd är att hermeneutiken ej endast bedöms som likvärdig utan även stundom som överlägsen. Detta gäller framförallt kunskap inom samhällsvetenskaperna. Resultaten av hermeneutikens framgångar är att själva tolkningsbegreppet utnyttjats till att definiera så många skilda företeelser att begreppet i värsta fall inte endast riskerar att vara utan innehåll utan rent utav intetsägande. Det är därför nödvändigt att i varje specifik kontext definiera begreppet innan det används. Syftet med följande text är således att reflektera över hermeneutik för att presentera en möjlig tydning av dess innebörd.


Kunskap, vetande och vetenskap

En av de stora grundläggande frågorna är: Hur är tillförlitlig kunskap möjlig? Att förstå vetenskap epistemologiskt innebär att se det som en kategori av möjlig kunskap. Ordet kan tolkas som den process varigenom man skapar kunskap och det tillstånd av ökad kunskap som därmed uppnås. Vetenskapen kan således ses som vetandets abstraktion.

Habermas delar grovt in vetenskapen i tre huvuddiscipliner som återfås mellan logisk/metodiska regler och kunskapskonstitutiva intressen: den naturvetenskapliga (naturalistiska), den hermeneutiska och den kritiska disciplinen. Dessa styrs av tre olika kunskapsintressen, varmed avses abstrakta, institutionaliserade intressen så som det tekniska, det praktiska och det frigörande kunskapsintresset. Den specifika naturen av dessa tre kopplingar avslöjas genom en inneboende kritik av varierande positioner i historien av vetenskapsfilosofi. Man kan således säga att vart och ett av dessa kreerar grunden för en konkret möjlighet att införskaffa kunskap om världen som motsvarar en vetenskaplig forskningsmetod. Det första kunskapsintresset skapar grunden för naturvetenskaperna, det andra för humanvetenskaperna och det tredje för filosofi och samhällskritik. Därmed kan vetenskapliga studier göra människan mer autonom då filosofiska eller samhälleliga reflexioner kan påvisa att en del av de normer eller lagar som människan är underkastade endast är chimär så till vida att det ej är skapade externt ute i världen utan något intrisikalt, det härstammar från människan själv.

Än mer förenklat kan man tala om blott två huvudsakliga epistemologiska utgångspunkter: den empiriska och den hermeneutiska. Den empiriska traditionen, innefattande positivism och analytisk filosofi lägger den huvudsakliga tyngdpunkten vid studiet av det naturvetenskapliga. Den hermeneutiska traditionen lägger tyngdpunkten vid det humanvetenskapliga och har senare påverkats av fenomenologi, existensfilosofi och nymarxism. Dessa två olika förhållningssätt representerar inte bara två olika metodologiska uppfattningar, utan står även för två fundamentalt olika ontologiska inställningar.

Positivismen är en filosofisk teori och allmän livssyn enligt vilken endast det säkert påvisade kan ligga till grund för bedömningar av vad som är sant och riktigt. Den bejakar därmed empirisk vetenskap, experiment och tekniska lösningar. Positivismen står för objektivism och realism vilket innebär att verkligheten ses som etydig, det existerar en och endast en sanning. Positivismen riktar sig till följd därav mot spekulation, mystik och intuition som kunskapskällor och som grund för våra handlingar.

Hermeneutik kan ses som en form av tolkning vars syfte är att skapa förståelse för den mening, innebörd och de värderingar som finns i en text, en handling, ett beslut eller liknande varvid man tar hänsyn till den kontext som det tolkade har sin förankring i. En hermeneutisk tolkning ger oss en således förklaring genom att sätta in ett fenomen i dess mänskliga, historiska, sociala, ekonomiska eller konstnärliga sammanhang. Som hermeneutisk tolkning räknas endast sådan förståelse och förklaring som är avsedd att skapa inlevelse i ett mänskligt, socialt och kulturellt sammanhang. I motsats till positivismens realisms och objektivism står hermeneutiken för subjektivism och relativism. Enligt subjektivismen är verkligheten beroende av iakttagaren och därmed mångtydig och relativ.

Hermeneutiken har utvecklats över tid och främst under de senaste seklen har teorin genomgått betydande omvandlingar. Richard Palmer har åskådliggjort hermeneutikens utveckling. Han delar in den i sex olika utvecklingsfaser, vilket har olika definitioner och sätt att uppfatta tolkningsproblemet. De två grundläggande faserna var hermeneutik i bemärkelsen bibeltolkningsteori och som allmän filosofisk metodologi. Detta kan kallas för hermeneutikens ursprung. Schleiermacher ersatte olika regionala (teologiska, juridiska och filosofiska) hermeneutiker med en generell filosofisk teori om vad det innebär att tolka i en tredje fas som Palmer kallar för den språkliga förståelsens vetenskap. I den fjärde fasen, humanvetenskapernas metodologiska grundläggande, epistemologiserade Dilthey hermeneutiken och skapade en humanvetenskaplig metod som syftade till att förstå kultur (i motsats till den naturvetenskapliga förklaringen av natur). Heidegger i sin tur ontologiserade i stället hermeneutiken så att den blev en filosofi om människans ändliga varande, vilket fungerade som utgångspunkt för Gadamer när denne på nytt behandlade hermeneutik som text tolkning. Sålunda innefattade fas fem teorier om existensen och den existentiella förståelsen. Den sista och sjätte fasen innefattar tolkningssystem för att finna dolda meningar t.ex. bakom myter och symboler och företräds av bl.a. Ricoeur och hans kritiska hermeneutik. Från att ha varit blott en metodik för tolkning av texter har hermeneutiken således utvidgats till att vara även en allmänfilosofisk skolbildning. Hermeneutiken uppfattas av den hermeneutiska filosofin inte i första hand som en vetenskaplig eller ens filosofisk metod, utan som en grundläggande del av den mänskliga existensen. Hermeneutiken har tillfört samhällsvetenskaperna ett nytt paradigm, ett nytt sätt att definiera metoder och närma sig problem och kan således skapa, upplösa och återskapa kunskap. Hermeneutik är studiet av vad förståelse är, och hur vi bör gå tillväga för att uppnå denna. Denna relativt oprecisa definition kan lätt ge intrycket att vi varje gång vi förstår någonting har använt oss av hermeneutik, så är emellertid inte fallet. Det är när vi inte förstår som vi använder oss av hermeneutiken. Det är då som materialet undersöks närmare och hypoteser skapas för möjliga tolkningar.

Problematiken kring verkligheten och dess epistemologiska respektive ontologiska natur har genomgående haft en tendens att beskrivas via en dualistisk ordning vilket varit avgörande för vilka svar som är möjliga gällande olika typer av förhållningssätt till samhället, vetenskapen och varat. Sedan några årtionden tillbaka präglas den epistemologiska diskussionen av positivismens försvagade ställning. Detta har medfört en renässans för hermeneutiken, i sällskap med beteckningar så som kvalitativa metoder, kontinental filosofi och fenomenologi. Den vetenskapliga utvecklingen tenderar att kännetecknas av en pendelrörelse över tid med början vid lugna perioder av ”normalvetenskap” för att influeras av subversiva vetenskapliga teorier. Vart efter dessa bli mindre kontroversiella svänger pendeln tillbaka till utgångsläget. Hermeneutiken som internationellt fenomen befinner sig förnärvarande i pendelrörelsens mittpunkt i rörelse mot ett normalvetenskapligt skede. Man kan således säga att utvecklingen befinner sig i en synnerligen vital fas.


Förklara eller förstå?

Dikotomi mellan positivism och hermeneutik som dominerar samtidens vetenskapsteoretiska överväganden handlar ytterst om att två skilda ontologier ställs mot varandra; kvalitativt mot kvantitativt, handling mot händelse, ett ”inifrån”-perspektiv mot ett ”utifrån”-perspektiv. Positivism innefattar naturvetenskapliga forskningsideal, abstraktion, avbildning, distans, opartiskhet, förklaring ställs mot hermenteutiken med socialvetenskapliga forskningsideal med förståelse, konkretion, engagemang och tolkning. Avbildning och förklaring å ena sidan således, förståelse och tolkning å andra.

Ur ett hermeneutiskt perspektiv är verkligheten ej omedelbar given, utan snarare förmedlad via tolkning. Hermeneutiken är således varken en essentialism eller en ren konstruktivism utan bör snarare ses som relationen mellan att uppfinna och att upptäcka. De hermeneutiska vetenskaperna söker i första hand efter möjliga innebörder hos sina studieobjekt. De naturalistiska vetenskaperna å sin sidan producerar i första hand i formen av information där resultaten redovisas som objektivt och kvantitativt. Eller som Uggla väljer att uttrycka det: ”Naturvetenskapens kyliga distans respektive human- och samhällsvetenskapernas engagerade delaktighet.” Natur och kultur föreställs således inordnade i en oöverstiglig motsättning. Ödman understryker dock att det trots denna till synes oöverstigliga splittring finns ett komplementärt samspel mellan de hermeneutiska och de naturvetenskapliga vetenskaperna.

Att förstå något för första gången ger en aha-upplevelse, ett nytt perspektiv, i vissa fall en ny världsbild. Förståelse, att inneha ”verklig kunskap”, innefattar med andra ord både en förskjutning och en utvidgning av det subjektiva perspektivet. Eller som Foucault uttrycker det:

”Kunskap är ett själsligt äventyr och en själslig förvandling. Den som vet skiljer sig inte från den som inte vet genom det enkla faktum att den förre känner till vissa saker, utan genom det faktum att personen i fråga inte längre är densamme. Med andra ord: kunskap är det som förvandlar själva subjektiviteten hos den som vet.”
Att uppnå detta kräver dock att en verklig dialog på lika villkor tar plats mellan tolkaren och det tolkade.


Kritisk hermeneutik: förklara och förstå

I det moderna industrisamhället har de traditionella legitimeringarna och trosuppfattningarna som använts för att rättfärdiga makt ersatts av vetenskaplig och teknologisk ideologi. Som tidigare visats är denna vetenskapliga ideologi dualistisk i fråga om synen på verkligheten. En kamp mellan dem som anser att verkligheten endast kan observeras utifrån mot dem som menar att verkligheten endast kan erfaras inifrån. Konsekvensen av detta blir att om hermeneutiken skall kunna bevara ett generellt sanningsanspråk, måste tolkningen ha ambitionen att inte blott förstå annorlunda, utan även förstå kvalitativt bättre samt att samtida hermeneutik undviker att cementera denna divergerade ordning av natur och kultur. En möjlig utväg är den kritiska hermeneutiken som företräds av bl.a. Ricoeur och Habermas, vilket nu närmare skall behandlas.

Den övergripande dikotomin kan, vilket tidigare nämnts, reduceras till en debatt om att förklara och förstå, där förståelsen inte har ansätts som jämbördig med förklaringen. Sagda debatt berör såväl epistemologiska som ontologiska frågor. Den kritiska hermeneutiken söker ifrågasätta denna dikotomi som klassificerar förklaring och förståelse som två skilda epistemologiska områden, som var och en refererar till två icke-reducerbara förhållningssätt.

Habermas huvudsakliga angreppssätt vara att utmana själva den hegemoni som var rådande med positivistiska ideal och föreställningar som grund för utövandet av samhällsvetenskap. Han syftade till att visa hur att den sociala forskningens symboliskt strukturerade värld krävde ett agerande som utvecklats inom de tolkande naturvetenskaperna. Harbmas mål går således att karaktärisera som en symbios av de förklarande och tolkande ansatserna. Att föra in dem under samma tak. Ricoeurs viktigaste mål var att konstruera en bro mellan den humanistiska kulturen och den naturvetenskapliga kulturen, mellan hermeneutik och positivism, mellan att förklara och förstå. Att med sin teori integrera förklaring och förståelse i en konstruktiv dialektik. Han försöker således upphäva den statiska dikotomi mellan förklaring och förståelse som existerar i den västerländska kulturen och införa en dynamisk dialektik i dess ställe. Som argument för sin ståndpunkt anför han att det på ett epistemologiskt plan inte finns två separata metoder för metoder för förklaring respektive förståelse. Istället föregår förståelsen, den ledsagar, avslutar och innesluter i stället förklaringen. Förklaringen utvecklar förståelsen analytiskt.

För att åstadkomma denna integrering så finns det fyra punkter som tillsammans med den traditionella hermeneutiken skapar grunden för den kritiska hermeneutiken.

Den kritiske hermeneutikern måste för det första inse att distanseringen mellan den tolkaren och objektet är utmärkande för tolkningen och är inte en motsats utan dess förutsättning. Utan denna kritiska distans som en del i den hermeneutiska processen kan hermeneutiken ej uppnå sina föresatser. För det andra är det viktigt att övervinna dikotomin mellan att förklara och förstå som redan nämnts. För det tredje en insikt i att det ej existerar en dold intention att söka bakom det tolkade (t.ex. texten), utan snarare en värld som öppnar sig framför det tolkade. Den fjärde och sista punkten innebär att subjektivitetens status i tolkandet innefattar att som läsare utsätta sig för texten (det tolkade), inte att spegla sig i texten. Det innebär en utvecklad intersubjektivitet genom ett mottagande av de möjliga världar som tolkningen utvecklar. Det är även viktigt att beakta att kritik mot ideologier endast kan uppnås om det införlivas en specifikt erkännande av det förflutna, dvs. en tolkande av traditioner. Konflikten kan biläggas om man inser att kritiken alltid kommer utifrån en position och att denna likväl som och emancipationen är traditioner i sig. Den kritiska distansen är även nödvändig för att kunna tillägna sig och tala om en levande tradition.

Den samtida kritiska hermeneutiken försöker således implementera ett tolkningsbegrepp som i motsats till den epistemologiska dikotomin försöker etablera ett dialektiskt samspel mellan begreppen förstå respektive förklara. I den kritiska hermeneutiken blir båda dessa begrepp olika och likvärdiga moment i tolkningsprocessen. Det bär dock poängteras att Ricouer själv påpekar att detta inte gör hermeneutiken till frambringare av absolut kunskap.


Tolka och förstå

Möjligheten att tolka står alltid öppen, i alla situationer. Varje enskild tolkning är dessutom dömd att förbli ofullständig. Den eviga tolkningsprocessen har varken början eller slut. Dess oändliga natur medger ej härledning till en ursprunglig, essentiell betydelse och den kan heller ej stabiliserad eller fullbordas i absolut kunskap.

Själva akten att tolka innebär att ange betydelse. Detta sker automatiskt när individen ej omedelbart förstår omvärldens komplexa skeenden. När förståelsen ej är tillräcklig för orientering används tolkningsförmågan. Tolkningen kan således ses som en subjektiv akt, en akt som alltid sker utifrån en specifik synvinkel. Att vara medveten om aspekten eller synvinkeln varifrån tolkningen utgår är således en förutsättning för ett relativt fördomsfritt tolkande. Tolkningsakten består av två integrerade processer nämligen att frilägga och att tilldela mening. Det goda tolkandet sker rent konkret genom en pendling mellan å ena sidan dåtid, nutid och framtid samt å andra sidan mellan det specifika och det allmänna.

Hermeneutiken har således visats vara ett möjligt verktyg för att hantera den rådande dikotomin inom den västerländska epistemologiska diskussionen. Hermeneutiken kan skapa en mer diverserad förståelse för verkligheten genom dess acceptans (välkomnande) och legitimerande av ett flertal olika tolkningar, även då dessa till synes står i konflikt med varandra. Samtidigt erbjuder hermeneutiken lösningar för hur dessa konflikter kan hanteras genom den mängd av möjliga perspektiv som möter oss i en värld utan säker kunskap.

Det ligger i människans natur att vara hermeneutisk. Hon kan inte göra annat än att tolka. När förståelsen uppstår inför olika fenomen kommer den som en stor omvälvning. Arkimedes var faktiskt inte så himla speciell, människor ropar mentala Heureka! oftare än vad man kan tro.

Gadamer sade att:
”För att fråga måste man vilja veta, d v s veta att man inte vet.”
Viljan att veta kan således se som en förutsättning för hermeneutiken, för tolkandet och för förståelsen. Hitintills har vi stillat vår vetenskapliga kunskapstörst genom att analysera och beskriva världen. Nu vänder vinden, och tiden är inne för att tolka den.


Källor:
Føllesdal, Dagfinn; Walløe, Lars & Elster, Jon (2001). Argumentationsteori, språk och vetenskapsfilosofi. Stockholm: Thales

Habermas, Jürgen (1972). Knowledge and Human Interests. Heinemann Educational Books.

Ricoeur, Paul (1993). Från text till handling. Stockholm/Stehag: Brutus Östlings bokförlag Symposion AB

Uggla, Bengt Kristensson (2002). Slaget om verkligheten – Filosofi, omvärldsanalys och tolkning. Stockholm/Stehag: Brutus Östlings bokförlag Symposion AB

Wadenström, Ralf (2003). Hermeneutikens betingelser i en postmodern tid. Livsvärdesfenomenologi och hermeneutik. Helsingfors universitet. Pedagogiska institutionen. Forskningsrapport 192.

Ödman, Per-Johan (1994). Tolkning förståelse vetande – hermeneutik i teori och praktik. Stockholm: Norstedts


Om du tyckte att denna text var intressant så rekommenderar jag även denna text:

4 kommentarer:

  1. Tack, bra artikeln, och pedagogisk.
    H

    SvaraRadera
  2. Tack för intressant läsning.
    Skulle du kunna ge något exempel på en hermeneutisk psykologisk frågeställning vs. positivistisk sådan? H, Moa

    SvaraRadera
  3. http://tvivelpaframtidatro.wordpress.com

    SvaraRadera