tisdag 8 mars 2011

Människor som inte kan skilja på tro och vetande

Hur skilja tro från vetande,
frågan lär ju vara viktigt.
Dumbom säger något oförsiktig,
När tro är vetande är den riktig.
Vi akademiker tenderar att hamna i långa, och ibland invecklade diskussioner om vad vi vet i förhållande till vad vi tror. Det handlar inte bara om vad som har undersökts och resultatet därav, utan även om hur dessa resultat ska tolkas och vi vilka sammanhang som det går att applicera vår kunskap. Jag har full förståelse för att alla varken kan eller vill hänga med i dessa resonemang, men är det för mycket begärt att alla, både vanliga människor och akademiker, ska klara av de mest grundläggande skillnaderna?

Ett enkelt exempel: Finns jultomten? I allmänhet, om vi inte är mycket små, så tror vi inte det. Men vi vet faktiskt inte. Dock, den som tänker påstå att tomten finns är också den som måste bevisa hans existens.

Jag pratade med min fars fru för en tid sedan angående huruvida min far förgripit sig sexuellt på mig. Nu har han självfallet inte gjort det. Jag har inga obehagliga minnen eller upplevelser, ingen anledning att tro eller misstänka något sådant. Så inte heller hans fru så klart. Det var bara ett exempel som jag tog för att belysa resonemanget ovan, i efterhand kan jag erkänna att jag nog borde ha valt exemplet rörande jultomten i stället…

I vart fall så påstår min fars fru att hon vet att han inte har rört mig på ett sexuellt vis. Jag protesterade om menade att hon inte kan veta det. På rak arm kan jag nämligen komma på en mängd tillfällen som jag varit ensam med min far. Vid varje sådant tillfälle finns det en teoretisk möjlighet att han har förgripit sig på mig. Varje sagostund hade kunnat vara ett övergreppstillfälle, varje lek hade kunnat ha sexuella undertoner. Även situationer där vi inte var ensamma hade det kunnat ske saker av övergreppsnatur. Han hade kunnat trycka sig mot mig när jag stod och diskade, gnida mig mot sitt stånd när jag satt i hans knä, ta tillfället i akt när han hjälpt mig gå på toaletten eller duscha. Likväl är hon övertygad. Hon vet att min far inte har gjort det. Detta trots att vi vet att övergrepp sker i alla typer av familjer, vi vet att det sker när förövaren är ensamt med barnet och vi vet att det ibland ske framför ögongen på andra vuxna som inte förstår vad det är de ser. I alla fall teoretiskt. Men när det kommer till praktik…

När vi tittar på människorna i vår omgivning så är vi så säkra, vi ”vet” att just de personerna inte skulle kunna göra något sådant. Vi ”vet” att det är oskyldiga till det som de anklagas för. Vi ”vet” att vi ju varit närvarande hela tiden så ingenting hade kunnat ske. Jag påstår att vi inte vet, utan att vi tror, och vår tro bygger på mer eller mindra goda grunder. Ingen skaffar väl barn med en pedofil medvetet, men ändå händer det att barn tvingas växa upp med en förälder som förgriper sig på dem.

När vi går omkring och anser oss veta saker, som vi faktiskt inte vet, då sviker vi dem omkring oss som faktiskt behöver vår hjälp. De som påstår sig veta på helt andra grunder än att de faktiskt ”känner någon”. Otaliga är de människor jag mött som är beredda att gå ed på att just deras partner inte är en förövare, och de håller ofta fast vid sin tro och kallar den för sanning även efter de mest tydliga tecken och anklagelser.

Jag vet en kvinna som precis flyttat samman med en dömd sexförbrytare. Men hon ”vet” att han är oskyldig. Hon har inte läst domen, inte förundersökningen, ingenting har hon som stöd för sitt påstående om hans oskuld mer än de tre månaderna som de känt varandra. Men hon anser att hon vet, för hon känner ju honom.

Och så fortsätter det, människor som gör dåliga saker skyddas i sin tur av människor som kanske har de bästa intentionerna, men inte vågar öppna ögonen och inse att deras partners, deras vänner, deras barn kan ha gjort vidriga saker.

Betänk att mycket få människor står så ensamma att de inte finns någon som tycker om dem, även Hitler hade sin Eva Braun. Så... vem skyddar du?

Ps. Läs Att prata med barn om sexuella övergrepp som jag skrivit om du vill ha stöd att förhålla dig till ett barn som anklagar en vuxen för sexuella övergrepp.

Ps2. Mina exempel i texten ovan kommer från barn som berättat om övergrepp.

Photo: Kurhan

11 kommentarer:

  1. Hanna-Karin du har så rätt! Att veta är en sak och tro är en annan, jag kan mycket väl kanske inte tro att en viss person kan vara kapabel till att göra vissa saker, och då kan man ju påstå "det har jag svårt att tro om honom" men att påstå att man VET det är ju att satsa lite väl högt. När man, precis som du säger, inte är med den människan all sin vakna tid! Bra skrivet, P & K //Anna

    SvaraRadera
  2. Bra inlägg, värt att tänka på

    SvaraRadera
  3. Vilka obehagliga exempel, kunde du inte få fram samma poäng utan att blanda in pedofili?

    SvaraRadera
  4. Jodå, visst hade jag det. Men då hade det ju inte blivit obehagligt. Ibland behövs det lite obehag för att man ska vakna. (F ö är pedofili ett av de viktigaste områdena där vi behöver vakna!)

    SvaraRadera
  5. OK, vakna på vilket sätt menar du? Alla är väl överens om att det är det värsta som finns, det är väl bara politikerna som tycker att 1 år på hotellfängelse är ett tillräckligt straff?

    SvaraRadera
  6. Förresten, ett korollarium av ditt resonemang blir ju att man alltid måste gå omkring med tanken på att den man älskar mest kan vara ett monster. I 9999 fall av 10000 är han ju inte det, så är det inte bättre att avrunda nedåt och säga att han inte är det? Skall man inte till och med bygga upp hela sin tillvaro baserat på att han inte är monstret, den kommer ju ändå rasa ihop fullständigt om det är så.

    Det betyder förstås inte att man skall blunda för tecken på att något är fel, men jag tycker inte heller man skall gå omkring och tänka på alla hemskheter som med en försvinnande liten sannolikhet skulle kunna vara sant.

    SvaraRadera
  7. Hej Anonym,

    Jag menar att vi är överens om att pedofili är dåligt som princip men när någon berättar att de blivit utsatta finns det alltid vuxna runt omkring som hävdar att de "vet" att barnen ljuger. Det är regeln. Att barn som berättar inte blir trodda. Att skilja på tro och vetande är alltså extra viktigt när det gäller just pedofili eftersom det kan vara skillnaden mellan att skydda ett barn från pedofilen eller inte.

    Jag anser inte att konsekvensen av detta blir att man går omkring och alltid förväntar sig det värsta. Jag tror inte att någon i mitt umgänge är pedofil, men jag inser att jag inte vet. Skulle någon säga till mig att X var pedofil så är min ambition att vare sig automatiskt förkasta det påståendet eller acceptera det. Det är min skyldighet mot barnen som är inblandade.

    Det är förstås väldigt svårt att säga hur många pedofiler det finns, men runt 5 % av befolkningen är en siffra som jag läst några gånger. Det gör det inte högst otroligt att jag har vänner eller släktingar som är pedofiler. Det gör det högst troligt. Det är 5 personer på 100, inte 5 person på 50000 (som dit exempel anger).

    SvaraRadera
  8. Eller om man vill göra det ännu tydligare: 1 person av 20...

    SvaraRadera
  9. Tack för det matematiska klargörandet... Men OK, det är förstås en helt annan sak EFTER att någon blivit utpekad, och det var ju egentligen det du pratade om, vi är nog överens då.

    Men 5%, det kan väl knappast syfta på de som faktiskt lever ut det? I så fall är det definitivt dags att vakna. Men vad kan man göra åt det förutom att vara extra uppmärksam? Till skillnad från mig är ju du skeptisk till lynchningar, men tror du inte att rejält skärpta straff skulle göra någon skillnad?

    SvaraRadera
  10. Min tolkning är att 5 % syftar på de som har den läggning, inte på de som faktiskt lever ut den.

    Vad det gäller strategier så måste vi nog inse att personer sällan byter sexuell läggning för att man straffar dem. (Genrellt sätt fungerar stränga straff väldigt dåligt om syftet är att man vill få folk att sluta begå kriminella handlingar, det är bevisat många gånger).
    En strategi som har visat sig fungera när det gäller sexuella övergrepp av olika slag är behandling. Denna behandling är något förenklat inriktad på personernas empatiska förmåga. Dvs. få dem att inse att de handlingar de utför faktiskt får människan framför dem att må dåligt. Få dem att inse att det beteende som de har är att betrakta som en våldtäkt. Att barnet faktiskt far illa av det osv. Jag har inga siffror på exakt hur effektivt detta är, men jag vet att det finns ett center på Karolinska som arbetar med detta med goda resultat. (I boken "En riktig våldtäktsman tar Katarina Wennstam upp en del kring detta och visar på att de flesta som begår denna typ av brott inte inser på en djupare, känslomässig nivå att de är brottslingar som faktiskt skadar. Att de trots domar kan uppleva sig själva som helt oskyldiga). Idag är det frivilligt att genomgå denna typ av behandling, vi kanske ska titta på möjligheten att göra det obligatoriskt för att man ska bli utskriven/fri?

    Jag skulle personligen vilja nå ut till alla vuxna på ett vis som inte görs idag, så att de faktiskt finns där för barnen - för att komma till rätta med "goda" vuxnas blindhet och tafatthet tror jag skulle få oss längre än att arbeta med pedofilerna.

    Min poäng är som alltid att vi måste utgå från de metoder och strategier som är bevisat effektiva och inte låt vårt hat lura oss att vidta åtgärder som inte får någon effekt och på det viset invagga oss i en falsk trygghet.

    SvaraRadera