Dagen då Malin dog

Man vet. Redan när telefonen ringer så vet man. Man vet för att klockan är lite för mycket för ett trevligt samtal en vardagskväll. När man hör rösten så vet man. Man låter glad, för man gör vad som helst för att man vill hålla vetskapen ifrån sig så länge som möjligt. Och när orden kommer: ”Nu har det gått åt helvete för Malin.” Då vet man. För har man en syster som är heroinmissbrukare så vet man att det bara är ett andetag, en kort sekund, mellan levande och död. Hur länge hon än varit drogfri.

Man ställer meningslösa frågor om när och var och hur. Men man gråter inte. Man lyssnar på svaren men man gråter inte. Man har redan förlorat möjligheten att känna.

Och man förklarar varligt för personen i andra änden att han inte får ta livet av sig, att livet inte är slut för att Malin är död. Man kan höra sin egen röst, trygg och säker, och bara en uppmärksam lyssnare skulle höra det minsta darr. Men personen i andre änden är förbi alla möjligheter att vara uppmärksam.

Och man lägger på och man står i tystnaden och funderar på om man ska väcka sin man.

Och sedan gråter man, inför sin man. Inte för att man är så ledsen utan för att det är rätt och för att det är så oändligt mycket lättare att besvara hans nyvakna frågor än det är att berätta på egen hand.

Man tar telefonen och ringer och berättar och man känner absolut ingenting. Och människor kommer med choklad och cigaretter och man sitter i sommarnatten på balkongen och pratar om Malin. Om praktiska saker och om annat, fast allt, självaste livet, i ett slag blivit helt irrelevant.

Och man försöker sova lite och man vaknar efter bara någon timme och känner en sorg i kroppen som är så fysisk att det gör ont. Man inte kan andas, inte leva, inte prata. Man sover lite till. Oroligt och smärtsamt.

Och man vaknar till en helt ny värld – en värld som plötsligt blivit svart-vit. Där allt förlorat sin betydelse. Nu gråter man lite, när det gör för ont, men fokuserar på det som måste göras. Som att ta hand om sina systrar. Att lösa begravning och bouppteckning. Man måste bråka med folk som inte förstår, man måste prata med släktingar som vill ha absolution som man inte kan ge. De var inte där. Det var bara jag och Malin mot världen, och de var inte där.

Och mitt i allt måste man andas, andas. Gå tillbaka till universitetet och skriva paper om alkoholkonsumtionen hos studenter och man gör det för man vet att sorgen kommer att göra en galen om man sitter hemma. Luften skär i bröstet. Trycker ihop det. Man gör det man ska men allt har tappat sin betydelse. Skillnaden mellan sorg och smärta är obefintlig.

Och senare ska man gå på begravning och man ska inte gråta för det finns alltid någon annan för vars skull man måste vara stark. Och man ska höra låtar spelas för Malin, låtar som man aldrig mer kommer att kunna lyssna till. Och man ska hata allt. Dammet i församlingshemmet, gästerna och solskenet.

Och man ska gå på gravsättning och de ska försöka påstå att Malin finns där under stenen fast man vet att hon inte gör det. Och man ska hata heroinet. Och alla som inte lyssnade och alla som inte fanns och sin egen otillräcklighet. Och man ska hata så mycket att man inte kan förmå sig att gråta ens om man hade fått. Och det ska blåsa kallt under kappan och man ska aldrig mer besöka graven.

Och livet ska sakta återgå till det normala och bara ibland ska sorgen sippra igenom det hårda pansar som man byggt. Som man var tvungen att bygga för att man var galen av sorg och ingen kunde, ville, hålla ens hand.

Och även om det blir lättare för var dag som går, även om lycka och glädje är fullt möjlig bortom sorgen, ändå: Jag misslyckades med att skydda henne och därför är hon död. Och inget kan ändra på det.

Och även om smärtan nästan försvinner, och även om man kan vara glad, skratta, vilja leva igen. Ty så är människan. Så är man inte längre samma människa, man har blivit förändrad, fått en högre känslighet. Det är svårare att blunda inför människor i nöd – för vem vet vad en utsträckt hand kan göra? Och man märker att man inte längre får prata om Malin. Att man inte får minnas. Som att hon aldrig funnits. Och i den vardagliga lyckan gör sig smärtan då och då påmind i det, är att inte få tala om henne. Att hon som var min syster som stod mig så nära. Vars liv mer eller mindre var mitt ansvar från det hon föddes som jag delat sorg, smärta, glädje och lycka med. Om henne får jag inte tala, utan att samtalet tystnar. Hon får inte finnas i sinnevärlden.

Och mitt i sorgen finns en skärva av lättnad. För hennes skull. Och för att ansvaret nu lyfts från ens axlar, axlar som aldrig varit starka nog att bära upp det. Inte heller det får sägas. Döden är tystnad.

När någon du känner drabbas av döden

• Ta kontakt – det är inte vikigt hur. Men gör det. Visa att du finns där. Även om personen kanske inte orkar, kan eller vill svara dig då. Om du får tillträde så hjälp gärna till med praktiska saker. För en person i kris kan det vara en oöverstiglig handling att fylla i en blankett eller gå och handla. Ändå måste det göras.

• Låtsas inte att du var nära den som var död om du inte var det. Kräv inte att få delta. Din sorg räknas i alla fall. Du kan sörja på ditt vis, men ha respekt för att familjen kan behöva vara ensamma eller har ett behov av att själva få bestämma.

• Låt personen få tala om den som dött. Även om personen säger negativa saker. Alla människor är en sammansättning av bra och mindre bra egenskaper. Låt personer också få erkänna de sidor och handlingar som de inte tyckte om.

• Förvänta dig inte ett visst beteende. Vad du än ser, så är det bara sorg. Personen framför dig befinner sig i kris. Döm inte. Hjälp till. Försök att älska personen som mest, för detta är en period när man förmodligen förtjänar det minst.

• Låt personen få slippa tala om den som dött när personen inte vill det och uppmana hen att gå tillbaka till arbetet. Alla behöver få pauser i sorgearbetet. Det är omöjligt att orka annars.

• Var försiktig att komma med goda råd kring sorghantering – speciellt oombedd. Det kan bli olyckligt när du till ateisten säger att hennes syster finns i himlen. Den som befinner sig i sorg har sällan samma tolerans mot oliktänkande som i vanliga fall.

• Låt personen få tala om den som dött långt efter att dödsfallet inträffade. Det är hemskt att aldrig få tala om Malin, inte ens soliga anekdoter, för att ingen vill lyssna.


Photo: Hanna Norrby

På samma tema:
Folk som är odödliga | "Så himla respektlöst att hoppa framför tåget!" | Be mig inte ringa