Jag, jag, jag!

Det finns dagar när jag tröttnar på mänskligheten så där i största allmänhet. Det här är en sådan dag.

#1 – Två bostadsrättsföreningar är fler än 100 000 akut sjuka patienter Ett antal personer har valt att köpa sig bostadsrätter mitt inne i Stockholm. De har dessutom valt att köpa dessa i direkt anslutning till Sankt Görans Sjukhus. Nu behöver sjukhuset bygga ut sin akutmottagning för att dubbla antalet patienter som de kan ta emot. De gör inte detta för att jävlas. Det gör detta för att du och jag och alla andra stockholmare ska få bättre vård. Något som efterfrågas dagligdags.

Nu protesterar bostadsrättsinnehavarna – detta kommer att påverka deras boende negativt. Att de själva skulle ha ett ansvar för var de väljer att bosätta sig (man får nog räkna med störningar vid en akutmottagning) kommer inte för dem. Att det faktiskt alltid är en risk att köpa en bostadsrätt har inte föresvävat dem och är i vart fall inget som de tänker acceptera. Att de försenar – eller i värsta fall hindrar – utbyggnaden berör dem inte. Döda människor och sönderstressad vårdpersonal finns inte med som relevanta faktorer i deras kalkyler gällande de vinster de planerar att få ut på sina bostäder – vinster som sjuka personer nu riskera att stjäla från dem!

Missförstå mig inte. Jag tycker alltid att det är problematiskt när demokrati leder till majoritetens diktatur över minoriteten. Och de har säkert lagen på sin sida. Men någonstans borde de inse vilka konsekvenser deras agerande får för andra människor. De borda helt enkelt skämmas och förbjudas att använda Stockholms akutmottagningar. Uppenbarligen har de ju inget intresse av dem. I alla fall inte på sin egen bakgård...

Läs mer om hur akutvården på S:t Göran stoppas

#2 – Mina önskningar är viktigare än dina behov! Ungefär allt som är parfymerat utlöser besvär hos de 600 000 svenska vuxna lider av så kallad sensorisk hyperaktivitet. Besvären påminner om astma men orsakerna till reaktionen är alltså inte den samma.

Det finns idag inte någon medicinering eller behandling. Det enda den som är utsatt kan göra är att undvika det som denne inte tål. Det vill säga undvika parfymerade produkter. Det innebär undvika människor som använder produkter så som deodorant, tvål, schampo och balsam, hårspray och krämer med parfym. Eller för den delen använder parfymerat tvätt- eller sköljmedel. I princip handlar det alltså om att undvika offentliga miljöer.

Många med dessa besvär blir helt enkelt rätt isolerade. Och för vadå? För min rättighet att dränka mig själv i parfym trots att jag egentligen inte har minsta behov av det och trots att det oftast är bättre att sköta sin personliga hygien noga…

#3 – Renhet och smuts När jag var sju gick jag med min morbror på en tunnelbaneperrong. Eftersom jag hemskt gärna ville imponera på honom så kastade jag ett papper som jag hade i fickan direkt ner på spåren. Så hade jag sett andra göra. Effekten blev inte den förväntade. Min morbror blev hemskt arg och skällde på mig. Han förklarade att någon måste ta bort det, att det kan leda till rökutveckling och att det är skattepengar som slösas bort. Efter det har jag aldrig vågat kasta något på marken igen.

Mary Douglas definierade smuts som något som inte är på sitt rätta ställe. Ett glasspapper är till exempel inte smuts när det är virat runt den frestande glassen i burtikens frysbox utan blir smuts när du har kastat det på marken. På samma vis är tamponger inte smuts när de står i butikens hyllor utan först när du kastat dem i toaletten.

Det är, egentligen, inget problem att det finns smuts. Problemet är att när du smutsar ner måste någon annan städa upp. Att du inte förstår att skräpet du kastar på marken, spolar ned i toaletten eller, för den delen, kastar på tunnelbanespåren faktiskt måste hanteras tycker jag nästan är ett större problem än skräpet som du sprider runt dig. Men det är dock allas våra skattepengar som går till att städa upp efter dig. Dina föräldrar jobbar inte här liksom. Så, jag var alltså sju. Vad är din ursäkt?

Jag tycker inte att du måste förändra ditt agerande, och jag tycker inte heller att är rimligt att staten ska gå in och styra och ställa. Men jag förväntar mig att om du tänker protestera mot akutmottagningen säg då som det är: ”Ja, jag tycker att det är viktigare att jag inte utsätts för buller än att människor får tillgång till akutsjukvård och att miljarder skattekronor slösas bort.” Om du tänker fortsätta att bära parfymerade produkter erkänn då, både för dig själv och för andra, att du tycker att din önskan om att lukta som ett sammelsurium av dofter är viktigare än de 600 000 personer som har svårt at vistas ute på grund av dig. Och om du tänker kasta skräp där det inte hör hemma så har du i vart fall frånsagt dig all rätt att gnälla över höga skatter och hårdare lagar på området. Många människor ser enbart till sig själva i stället för att lyfta blicken och betrakta saker och ting ur ett vidare perspektiv. Är du en av dessa och tänker fortsätta bete dig som ett bortskämt barn är det inte konstigt om du blir behandlad så.

Det går naturligtvis att diskutera om dessa ageranden är moraliskt försvarbara eller inte – men att säga som det är innebär i alla fall att du står för din egen moral och dina egna val.

På samma tema: Fredrik Antonsson - Den ultimata egoismen

Photo: Robert Aichinger