söndag 17 april 2011

Bridezillas


”Vi hade tänkt gifta oss, allt var klart, lokalen var bokad och inbjudningarna utskickade när vi insåg att det inte var vårt bröllop utan våra föräldrars bröllop. Så vi avbokade allt. Nu vet jag inte hur vi ska göra för att gifta oss. Hur vi än gör kommer folk att bli upprörda och besvikna. ”

Känns det igen? Jag har hört det flera gånger på sista tiden. Släkt och vänner som lägger sig i och kritiserar det som de faktiskt inte har med att göra. Kommer med krav på vilken typ av vigsel det ska vara, om moster Greta ska bjudas och i värsta fall sätter sig ner och gråter som små barn när de inte får sin vilja igenom. Trots detta pratar de flesta människor om Bridezillas som om de vore brudarna som var de besvärligaste när det gäller giftermålet. Jag hävdar med bestämdhet att det är nära och kära (samt en och annan bekant) som förtjänar det epitetet.

Ett bröllop är något väldigt personligt och antalet åsikter om vad som är ett ”riktigt” bröllop varierar stort med vem du frågar. Mitt enda råd är därför att välja bröllop efter personlighet och situation – inte efter konvention. Problemet är då omgivningen som kan ha helt annan syn på det här med bröllop än vad bruden och brudgummen har och dessutom tar sig rätten att lägga sig i och kritisera.

Jag gifte mig i hemlighet i Stadshuset en solig vinterdag och åt en bröllopsmiddag tillsammans med min man på Stallmästargården. Dagen därpå åkte vi iväg på vår bröllopsresa samtidigt som bröllopsinbjudningarna landade på dörrmattan hemma hos släkt och vänner. När vi kom hem hade vi inte mindre än fyra stycken bröllopsmiddagar; tre middagar med olika släktkonstellationer och en för våra närmaste vänner.

Nu efteråt är det inget som jag önskade att jag skulle gjort annorlunda; fördelarna var massor: Vi slapp nervositeten och tröttheten att först gifta sig och sedan ha fest för nästan 100 personer. I stället fick vi vila en liten stund mellan vigseln och kvällens bröllopsmiddag (för att inte tala om att vi varken var onyktra eller trötta till bröllopsnatten…). Vi han prata i lugn och ro med alla personer som kom och ville fira oss eftersom det inte var så många på varje tillställning. Att vi åkte till dem gjorde att även äldre släktingar hade möjlighet att delta, vilket var väldigt viktigt för oss. Jag fick ha min bröllopsklänning fem gånger. Personer som annars inte kommer så bra överens kunde hållas isär. Eftersom jag redan var gift gjorde det inget att svärföräldrar lade sig i hur de ville att just deras middag skulle vara, de fick som de ville och alla var nöjda och glada.

Två saker var tråkigt, att vi inte kunde berätta för någon om bröllopet innan eftersom vi tidigt märkte exakt hur kontroversiellt detta var. Det andra är de fåtal personer som reagerat negativt på detta. Som surar över att de inte fick veta innan, att de inte fick vara med vid vigseln, att det inte var ett kyrkbröllop och vad de nu gnäller över. Exakt hur självupptagen, hur mycket bridezilla är den personen? Hur vågar man kalla sig för vän eller familj om man samtidigt kritiserar det sätt som två personer väljer att visa varandra sin kärlek? Hur kan man ens komma på tanken att försöka förmörka en dag som denna?

Så, den som har mage att kritisera någons bröllop, eller mitt för den delen, den som känner att ett bröllop måste vara i kyrkan med en stor vit marängklänning knip ihop om det eller gå direkt till skamvrån utan att passera Gå!

Magdalena Ribbing | Nollbudgetbröllop | Bröllopsguiden | Inga presenter | Bröllopsbjudande

2 kommentarer: