tisdag 9 februari 2016

Perverterat rättvisetänkande dödar kulturen

KRÖNIKA
10 000 timmar. Så lång tid sägs det att man måste spendera för att bli bra på något. Om vi inte talar om kultur och konstuttryck förstås, för i dagens infantila samhälle hävdas det bestämt att alla kan sjunga, skriva och måla. Allt annat vore orättvist.  
   Jag tänker inte förneka att alla människor har skapande och kreativa förmågor, men den är inte att likställa med konstnärlighet eller att vara skapande i sin profession. All konst är skapande, men allt skapande är helt enkelt inte konst.
   Konstnärens särställning i förhållande till lekmannen är alltså under hård attack, inte på grund av bristande skicklighet, utan på grund av relativism och perverterat rättvisetänkande. De 10 000 timmarna har förlorat sitt värde.

Samtidigt, enligt likartad logik, anses alla konstuttryck plötsligt vara lika mycket värda. Det är helt comme il faut att tala om kvalitet när det kommer till hotell jag bott på eller delikatesser jag inhandlat, men om jag dristar mig till att påstå att Rickard Wagner är finare, eller mer kvalitativ, än Måns Zelmerlöw, så möts jag av högljudda protester.  Protester som antyder att jag ifrågasatt Måns människovärde – oacceptabelt i ett upplyst samhälle.
   Förövrigt anses den som föredrar Måns framför Wagner ha lika rätt, som den som tycker tvärt om. För allas åsikter om vad som är att betrakta som kvalitet är lika sanna (undantaget – naturligtvis – förespråkare för elitistisk finkultur à la Bourdieu).
   Men konstnärliga uttryck har alltid klassificerats; finkultur har traditionellt bedöms utifrån komplexitet och skicklighet i utförandet, i relation till fulkultur.  Orhan Pamuk mot Liza Marklund. Vi befinner oss nu på ett sluttande plan, där avståndet mellan fin- och fulkultur nästintill försvunnit, och där finkulturen ibland påstås vara subkultur bland andra. Populärkulturen forcerar sig sakta in i kulturkritikens domän och jag fruktar dagen då vi på allvar jämför David Lagercrantz med Kerstin Ekman.
  
Relativisterna förnekar kvaliteten som värderingsgrund, men det har inte lett till en icke-hierarkisk kultur, utan den har byts ut mot ekonomiska värdeskalor. De verk som säljer bäst, det verket är bäst. Och därmed blir plötsligt Melodifestivalen och Fifty Shades of Grey, samtidens mest värdefulla konstyttringar. Något som bör skicka en rysning längs varje ryggrad.
   Förflackningens motpol, folkbildningsidealet, innebar en ambition att göra finkulturen – den klassiska estetiken – tillgänglig för alla så att de skulle välja bort kommersiell kultur. Så medan vi exponerades för Shakespeare, Camus och Rembrandt så har vi slagit in på en väg där den kultur vi kommer lämna efter oss består av skräplitteratur, hötorgskonst och schlager. Vår relativism berövar kommande generationer något oersättligt. 

Ett synsätt där all kultur ses som lika mycket värd är tveklöst extremt destruktivt för samhället och det är devalverande för konstnärerna. Vi dödar konsten och vi dödar kulturen, eller för att travestera kulturjournalisten Anders Mildner: ”Vem behöver konst när allt är konst?”
                                                                                                                                                                                                                                                                                                                              HANNA-KARIN GRENSMAN

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar