Att vara tacksam. Att kräva sin rätt.

Min största drivkraft här i livet är frustration gällande sakernas tillstånd. Jag är utan tvivel en grinig gammal tant som har synpunkter på det mesta - och kritiserar åtskilligt. Allt från allmän kravlöshet i samhället, digital övervakning och byggande av Förbifart Stockholm, till icke evidensbaserad missbruksbehandling och vår, nästintill, vettlöst naiva utrikespolitik. Men trots det är jag, i grund och botten, tacksam. Jag är tacksam för att slumpen gjorde att jag föddes i Sverige, på ett rent sjukhus av utbildade läkare. Jag är tacksam för att jag har haft tillgång till många års avgiftsfri utbildning: från grundskola och hela vägen upp till universitetet. Jag är tacksam för att jag har rösträtt. Och tacksam mot alla dem som historiskt – likväl som idag - kämpar för lika rättigheter. Jag är tacksam för alla fritidspolitiker som lägger oavlönade timmar för att skapa ett bättre samhälle. Jag är tacksam för fri föreningsrätt. Jag är tacksam för rätten att skapa företag. Jag är tacksam för att jag får välja vad jag vill tro på. Jag är tacksam för att jag hela mitt liv har haft tillgång till mer eller mindre avgiftsfri sjukvård av hög kvalitet. Jag är tacksam för svensk mödravård, för föräldrapenning och för allmän förskola. Likväl som jag är tacksam för möjligheten till vårdnadsbidrag. De mänskliga rättigheterna – som med viss slarvighet kan sägas ligga till grund för allt det som gynnar mig - är inte naturgivna. För hundra år sedan existerade de inte och de kommer inte nödvändigtvis att bestå för alltid. Jag är tacksam mot de människor som med hårt arbete och beslutsamhet skapade FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna. Jag är tacksam för att jag lever i ett land som ratificera de mänskliga rättigheterna och jag är tacksam för varje tjänsteman som väljer att tillerkänna mig mina rättigheter. Slutligen är jag tacksam för varje gång som du väljer respektera mina rättigheter när vi möts på gatan. Att inte vara tacksam skulle innebära att jag osynliggör de val och de uppoffringar, som andra människor gör i förhållande till mig. Att låtsas som att de valen inte görs vore synnerligen inbilskt – och bygger på en tanke att jag skulle viktigast även utanför min privata värld. Den som inte kan känna, eller erkänna, tacksamhet gentemot det som är givet en, stort eller smått, rättighet eller inte, är därmed på en gång en lika ynklig som egenkär människa. Märk väl; min tacksamhet tvingar mig inte att leva stående på knä. Min tacksamhet hindrar mig inte från att uttrycka kritik, från att försöka förändra, från att kräva mina rättigheter. Min tacksamhet handlar blott och bart om det absoluta faktum att jag har många människors val att tacka för allt jag åtnjuter. Att vara tacksam. Att kräva sin rätt. Det är ingen antinomi - det är ett axiom.

Foto: Ina Hertel