fredag 5 februari 2016

Det är helt normalt

KRÖNIKA
”Det är helt normalt”, försäkrar mig pedagogen gång på gång medan sonen klamrar sig fast vid mig och gråter hjärtskärande. ”Det händer med alla barn i perioder.”  Det märks att hon vill att jag ska gå nu. Att hon tycker att jag överdriver.
     Till viss del har hon naturligtvis rätt. Barn som inte har lärt sig tala ordentligt och som inte kan uttrycka sina känslor verbalt gråter många gånger med betydelsen ”Nej, jag vill inte!”. När de står inför fullbordat faktum, när pappa har gömt leksaken eller mamma gått ut genom dörren, då tystnar protesten. För han ville bara säga nej. Många gånger kan de lugna sig bara man visa att man ser och hör dem – även om man inte kan ta hänsyn till deras vilja.

Men det finns andra skrik också. Min son har ett som betyder att han är rädd och känner sig otrygg. Det är ett hjärtskärande skrik där han faktiskt inte litar på att jag kommer tillbaka eller på att han är trygg där han är. När det blir en sådan morgon så låter jag lämningen på dagis ta tid, fast jag hör suckarna från pedagogen. Då följer jag med sonen in, kanske leker en stund eller så kramas vi bara. Och först när jag känner att han är lugn, så går jag.
     Jag vet inte alltid varför han har det jobbigt just den dagen. Men precis som med en vuxen, behöver jag inte veta det, jag behöver inte förstå och jag behöver inte hålla med om att känslan är adekvat i förhållande till situationen. Jag kan bekräfta att jag ser honom och krama honom tills rädslan går över. Så det är det jag gör.

Att pedagogen säger att det är normalt, att det sker med alla barn, och att det inte är något att bry sig om, det rör mig inte ryggen. Om så alla föräldrar i hela världen väljer att göra en vanlig, snabb lämning sådana mornar så är det deras val. Jag skulle säkert också kunna det. Men jag väljer att göra på mitt vis. Kanske har jag fel, men det här beslutet kan jag motivera ifall han har synpunkter på det när han blir vuxen. Att springa ifrån ett hysteriskt barn däremot – vet jag inte hur jag skulle kunna motivera – hur normalt det än är.


                                                                                       HANNA-KARIN GRENSMAN

Pingad på Intressant

2 kommentarer:

  1. Instämmer i mångt och mycket. Ibland är det förstås en tröskel man som barn behöver komma över - men jag tror att många gånger skulle föräldrarna behöva lyssna bättre, våga mer och inte vara så fokuserade på att vara obehövda.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det är ungefär så jag tänker, och de flesta dagarna går han raka vägen in och börjar leka. Men vetskapen om att han får den tid han behöver tror jag kommer att göra honom tryggare på sikt.

      En annan tanke som slog mig nu var att när han har barnvakt, så anstränger vi oss inte för att det ska gå så snabbt som möjligt, utan då låter vi personen komma in. Ger dem tid att finna kontakten igen - och sedan går jag. Det verkar bara som att det är på dagis det till varje pris ska slås hastighetsrekord. Som att den enda möjliga tolkningen om jag stannar mer än ett par minuter är att jag inte litar på dagiset och därmed göra honom otrygg. Men det kan ju lika gärna vara så att det faktum att jag stannar en stund visar att jag också trivs på dagis och med människorna. Att det är en plats där jag gärna spenderar tid.

      Radera