Precis som många andra i samhället irriterar jag mig på systembolaget. Jag tycker inte om att behöva följa deras öppettider, att tvingas anpassa mig till deras urval, att inte kunna ta med mig någon minderårig in i butiken. Det retar mig jag måste ta mig till ett nattöppet apotek om jag plötsligt blir sjuk mitt i natten. Att inte kunna gå ut och köpa cigaretter utan att försäkra mig om att jag hade med mig legitimationen har också skapat en del frustration. Men samtidigt måste jag inse att dessa lagar inte finns för min skull. De finns för andra människor. De finns för alkoholisternas skull, som kanske kan hindra sig vid ett avgörande tillfälle av bristande tillgång på alkohol. För alla de människor som riskerar att komma i vägen för den mannen (ja, det är oftast män) som druckit för mycket och som blivit aggressiv. För att tonåringar inte ska behöva förstöra lungorna med tjära och andra gifter. För att försvåra för missbrukare att få tag på sina droger.
Sexköpslagen är inte heller en lag som finns för min skull eller som påverkar mig och det är säkert sant att det finns vissa människor som villigt och glatt är beredda att sälja sin kropp, men lagen är inte för deras skull heller. Lagen är till för dem som på grund av omständigheter i deras livssituation känner sig tvingade att sälja sex. Det är dem vi skyddar och är solidariska med.
Jag skulle gärna ta emot pengar för att donera blod eller benmärg. Men samtidigt vet jag att de som skulle skadas av sådana möjligheter är de som har mycket mindre än vad jag har, som skulle vara tvingade att sälja delar av sin kropp. Och vem vet, en dag kanske jag är där själv? Ingen vet vad framtiden bär i sitt sköte.
Jag vill inte att min kropp, i händelse av fattigdom, skall vara till salu. Jag vill inte att socialtjänsten ska se mina organ eller mitt underliv som en tillgång som jag kan använda för att hålla fattigdomen stången. Och jag vill inte att det skall gälla någon annan heller. Jag accepterar alltså lagarna, även om de ibland får negativa konsekvenser för mig, i vetskap om att de är till skydd för andra, svagare. Att påstå att det skulle vara en stor uppoffring är i sanning överdrivet. Irritation, kanske frustration, men aldrig katastrof. Det är I-landsproblem när det är som värst.
Så, för att frivilliga val ska kunna ske måste individen ha vissa rättigheter och möjligheter, en lägsta nivå. Annars kan vi inte prata om liberalsim och fri vilja, då pratar vi bara om att vi (starka) ska ha det bra på svagare människors bekostnad. Det är inte liberalism, det är egoism.
Så vem ska vi solidarisera med? De svaga i samhället eller de personer som helt själviskt skriker högt om att vi borde lägga ner systembolaget. Jag röstar på den förra gruppen – jag gillar nämligen att kunna se mig själv i spegeln.
Photo: Zsuzsanna Kilian
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar