tisdag 26 februari 2013

Taxichaufförens oförtjänt goda rykte


”Men ska du verkligen gå hem, är det inte tryggare om du tar en taxi? Det är ju mörkt ute!”
Ovanstående mening sägs helt rutinmässigt till kvinnor och flickor. Vi har alla hört det. Vi har alla sagt det.

Ur en aspekt är det ett fullkomligt rimligt påpekande. De flesta taxichaufförer är bra. De är artiga och trevliga. Ser till att man kommer från punkt A till punkt B utan några problem eller dröjsmål. Vissa är fantastiska långt över det förväntade: de väntar utanför porten och ser till att man kommer in ordentligt, de lånar ut sin jacka om de tycker att man verkar frysa eller bjuder på kaffe. Bara för att de kan. För att de är trevliga människor.

Samtidigt så undrar jag hur just taxichaufförer har fått detta goda rykte? Vad har de gjort som skapat bilden av den som trygga, fredliga män som aldrig, aldrig skulle våldta någon? För samtidigt som vi uppmanas att åka taxi förmanas vi att absolut inte hoppa in i en bil som körs av någon vi inte känner (eftersom alla män är potentiella våldtäktsmän). Vad är det som får oss att tro att taxichauffören är en man som vi känner och som därför är (anses vara) ofarlig?

En chaufför på ett taxibolag i Stockholm döms till två års fängelse för att ha våldtagit en 13-årig flicka och det finns misstanke om att flera kvinnliga passagerare har utsatts för sexuella trakasserier och våldtäkt av mannen under ett års tid. Och detta är inte en engångsföreteelse. En enkel googling visar på fall efter fall.

Själv har jag varit tvungen att freda mig mot taxichaufförer fler gånger än vad jag kan räkna. Allt från att tvingas hantera aggressivitet när man svarar nekande på hans sexuella inviter till regelrätta våldtäktsförsök. Tillfällen som är inristande i mitt minne eftersom det varje gång har varit obehagligt, skrämmande och fått min uppmärksamhet att skärpas: Kör han rätt väg? Kommer han att stanna här? Kommer han att göra mig illa? Tills jag äntligen kommer ur bilen och kan dra igen porten bakom mig.

Jag som dessutom liftar då och då får stränga förmaningar om att det är direkt farligt och att jag genast måste upphöra med det. Som om det är stor sannolikhet att mannen som kör mig över Tranebergsbron en regning torsdagsmorgon kommer att försöka våldta mig. (Och är den sannolikheten större eller mindre än om jag promenerar över Tranebergsbron?)

Jag har alltså åkt i bilar med främmande män, jag har varit på efterfest med främmande män och jag har ibland följt med dem hem eller bjudit hem dem. Och, precis som statistiken säger, är de flesta män bra män. De har stoppat om mig och ställt ett glas vatten bredvid mig när jag somnat, de har kört mig dit de sagt att de ska köra mig och de har utan tjafs accepterat när jag varit ointresserad av att ha sex med dem.

Så, innan vi uppmanar kvinnor att ta taxi bör vi ta reda på om det är mer eller mindre säkert att ta taxi jämfört med att ta en promenad eller att sätta sig i en bil med vilken främmande man som helst. Det räcker inte med att vi tror eller antar. Vi måste veta. Vi ska nämligen inte sprida ytterligare myter om vad kvinnor kan (måste) göra för att undvika våldtäkt - det är alldeles för många i omlopp redan.


Media om taxichaufförer som våldtar: Taxichaufför anhållen för våldtäkt | Taxichaufför anhölls för våldtäkt | Taxichaufför häktad för våldtäkt | Våldtäktsdömda taxichaufförer fortsätter att köra | Taxichaufför fast för våldtäkt

Photo: Kriss Szkurlatowski

2 kommentarer:

  1. Intressant! Att inte fler ifrågasätter detta är något jag funderar över. Att säga att saker är säkrare för att vi tror att de är det. Sedan att det dessutom är vanligare att våldtäkt sker i hemmet och av någon en känner än att det sker i det offentliga rummet av en okänd person. Det är lite samma princip där. Lite konstigt att det ska anses farligare att gå ensam hem än att gå tillsammans med någon en känner, eller att det ska anses farligare att lifta med en okänd person än att åka i en taxi med en okänd person.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tror att en stor del av förklaringen finns i att vissa "sanningar" upprepas så många gånger att vi blir övertygade om att det är sant - utan att ens reflektera över det. En annan faktor torde vara den att vi i så stor utsträckning förlitar oss på våra känslor. Vi känner oss trygga (för att alla sagt att vi är det) och anser därför att vi att är trygga. Slutligen har det även att göra med det faktum att eftersom vi "vet" att taxichaufförer är trygga så tolkar vi de som bryter mot denna norm som ett undantag - inte som normen.

      Radera