måndag 28 september 2015

Att spela rock'n'roll är inte tillräckligt när svarta kängor stampar takten

- Om kulturjournalistikens ställning i dagens mediesituation

Det påstås att vi redan befinner oss i det tredje världskriget. Utan formell krigsförklaring ut-spelas det mellan västvärldens stater respektive terrorgrupper och Daesh. Människor flyr från krig och fattigdom från Mellanöstern och Afrika med sikte på Europa. Samtidigt mobiliserar nazisterna åter igen. Tiden är turbulent och subversiv. Svarta kängor stampar takten.

Stor kritik skapar normer och omdanar vår sociala tillvaro, likväl som vårt dagliga liv, menar kritikern Tomas Forser. Uppdraget är att fördjupa sig i, och reflektera över, kulturen i stort, skapa debatt och begripliggöra världen. I det offentliga samtalet har kritiken rollen av förenande intellektuell plattform, i syfte att skapa perspektiv ur vilket världen betraktas. Den skandinaviska kultursidans blandning mellan kulturbevakning och politisk debatt fungerar även som en autonom motvikt till ledarsidan.
     När vi betraktar kulturjournalistiken ur detta perspektiv behöver således samhället det intellektuella, kulturella samtalet för att blir begripligt, själva kulturjournalistiken blir en fond för att förstå världen. En nödvändig vägvisare i en fragmenterad och snabbt förändrande omvärld.

Människor hämtar inte längre tvunget sin information från en gemensam offentlighet utan söker snarare bekräftelse för sina åsikter. Ur detta perspektiv följer även att kulturjournalistiken kan spela en roll för att skapa en dialog i det offentliga samtalet i förhållande till maktens hierarkier.
     Dialogen har blivit så polariserad, att jag menar att det finns skäl att tala två monologer: ”Traditionell media” som i skarp kontrast till anonyma bloggare, så som ”Julia Ceasar” och hatsajter som Dispatch International och Avpixlat, beskriver varsin diametralt annorlunda verklighet. Publicerade texter tolkas och bedöms utifrån en politiserad position, med världshändelserna som kuliss. Tonläget har skruvats upp.
     Forser menar vidare att i ett ideologiserat samhällsklimat blir kritiken ett effektivt vapen, som förmår tysta lika väl som att lyfta. Med stort medialt genomslag.
     Vi står inför ett demokratiskt problem. Svarta kängor stampar takten.

Kritiken är ett diskursivt maktspråk och det råder en motsättning mellan den som har tillgång till språkligt kapital och de som inte har det - vem som får tala och varpå denna legitimitet vilar.
     De tidigare nämnda hatsajterna – ”alternativmedia” – hävdar maktmissbruk från etablissemanget och en exkludering från det offentliga samtalet.

Men kultursidorna är inte längre förbehållna en liten intellektuell krets, utan vänder sig till en mångfacetterad offentlighet. Internet har medfört en demokratisering av det offentliga rummet, med låg tröskel för att delta i det offentliga samtalet, likväl som en ny närhet mellan kritikern och det granskade objektet. Dagspressen har omdanats till mediefabriker med lönsamhetskrav – flest ”klick” vinner. Kritikernas tidigare hänsynslöshet tillåts inte längre på kultursidorna – utan återfinns endast i bloggar. Så som hos den tidigare nämnda ”Julia Caesar”.
     Det nya medielandskapet har förändrat det samhälleliga samtalet, kulturjournalistikens makt har förändrats, försvagats och omformats. Något som konflikten mellan Niklas Orrenius respektive ”Julia Caesar” tydligt visar. Svarta kängor stampar takten.

Kritikern som ett enfant terrible, en rock'n'rollens Jerry Lee Lewis, som med spetsiga formuleringar begår lustmord, må vara aldrig så roande, men den nya medielogiken innebär att kulturjournalisten som konsumentinformatör i stort sett är obsolet.
     Kritikerns roll, menar jag, bör istället fungera som en motmakt till utbredningen av de svarta kängornas auktoritära tänkande. Att låta själva essäistiken vara motstånd. Det hävdas att all god journalistik är icke-ideologisk, men jag menar att det bör finnas utrymme för det fria ordets försäkran.

Det kulturjournalistiska skrivandet, grundläggande för den demokratiska förståelsen, kräver mod. Mod att våga redovisa sitt perspektiv och sina tankar – även när dessa är kontroversiella och subversiva. Mod att verka på en starkt polariserad arena.
     Och det kulturjournalistiska skrivandet behövs som en demokratisk röst. För meningsskapande i en kaotisk tid. Att spela rock'n'roll är inte tillräckligt när svarta kängor stampar takten.

Referenser i texten: 
Hemer, Oscar & Forsare, Malena (red.) (2010). Kulturjournalistikens gränser. Umeå: H:ström
 Forser, Tomas (2002), Kritik av kritiken. Gråbo: Anthropos

Photo: Jasmaine Mathews

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar