onsdag 17 augusti 2011

Folk som roffar åt sig


Nyss hemkommen från Grekland tänkte jag beskriva ett fenomen som många av er säkert känner till. Det är dessa människor som går upp tidigt, väljer ut de solstolar där de vill ligga och lägger sina handdukar där. Sedan går de och äter frukost, gör sig i ordning, och sedan, kanske, går det och lägger sig på ”sin” solstol.

Fenomenet leder till två saker: Dels att det vid varje given tidpunkt finns ett stort antal solstolar som inte brukas, samtidigt som det finns ett antal personer som skulle vilja bruka dessa men istället får stå och titta på. Och dels att när människor märker att det är ont om solstolar kommer de också att gå upp tidigt och lägga ut sina handdukar, helt enkelt börja roffa åt sig och hålla fast vid dem, även om de inte behöver dessa. Och möjligheten att få en solstol minskar än mer.

Det blir en ond cirkel. Jag roffar åt mig eller håller fast vid en något som jag inte vill ha just nu (en lägenhet, ett arbete, en utbildningsplats, en partner) för att vara säker på att faktiskt få det jag vill ha exakt när jag vill ha den. Detta leder till att resurserna blir färre än vad de annars skulle vara, färre människor kan t.ex. njuta av att ligga på en solstol i solen. Det blir alltså sämre för alla än vad det annars skulle vara.

Nu är detta höjde av I-landsproblem och lösningen är enkel – jag viker ihop deras handdukar och lägger dem på lämpligt ställe samtidigt som jag utan minsta dåligt samvete lägger beslag på solstolen. (Helst skulle jag vilja kasta dem i poolen, men min man går än så länge inte med på det).

Problemet är att vi kan se detta tankesätt på många olika områden, områden som är mycket viktigare än vad det gäller solstolar. 42.000 lägenheter bara i Stockholm skulle kunna bli nya förstahandskontrakt om de som har förstahandskontrakten i dag vågade släppa dem, otaliga arbeten är ockuperade av människor som faktiskt inte vill ha dessa, som vantrivs eller av andra orsaker borde byta. Människor tackar ja till utbildningsplatser och slutar relativt omgående, när någon som verkligen ville ha platsen hade kunnat få den i stället.

När vi vågar släppa det vi har, när vi slutar roffa åt oss, kommer färre människor att hålla fast vid saker som de inte vill ha, vilket leder till att det bli bättre för alla. Ja, det kanske blir lite sämre för mig på kort sikt, men på längre sikt gynnas jag (och alla andra) av fler lediga solstolar, fler lediga lägenheter och större rörlighet på arbetsmarknaden. Frågan är bara vem som ska börja?

Photo: Chris Cockram

4 kommentarer:

  1. handlar den här artikeln om giftermål? Att leva i ett samhälle eller i grupper handlar om att dela med sig av de resurser som finns, om resurserna sinar eller är otillräckliga kommer människor att hamstra dessa till en regnig dag, oavsett vilken resurs det handlar om.

    Nu råkar det vara mer korrekt att hamstra vissa saker (om man inte råkar vara kommunist)och de tillåtna metoderna för att hamstra dem är underförstådda, tex får man inte hamstra en solstol då den ägs av hotellet och inte av gästen och därför bör stå till alla gästers förfogande.
    så frågan är hur man går runt den här gällande egoismen som ger att om jag generöst upplåter "min" solstol så kommer ngn annan att ta den och jag blir utan.
    Hyrstolar skulle kanske kunna vara svaret då man faktiskt måste ge ngt för att få ngt och intresset att roffa åt sig blir mindre. Dock uppstår då alla uppenbara brister med det kapitalistiska ekonomiska systemet med uppköp o överpriser, kartellbildning o solstolsmaffia etc.

    Rädslan att släppa något är lika med risken att bli utan. En vacker framgångsrik människa är mer benägen att skilja sig än en ful underpresterande?

    Utbildningsresonemanget grundar sig på samma önskan om garanti och säkerhet, att söka många kurser ger större chans att komma in på någon av dem och eftersom skolorna endast ger svar på tillträde en mycket kort tid innan kursens start kan den komma i konflikt med tex arbete, uppsägningstider o liknande. Systemet förutsätter att människor som vill studera inte gör något annat än att sitta på sina händer och vänta på att komma in så därför söker folk alla kurserna och eftersom intagningsbeskedet kommer så sent följer avhoppen en parallellt förskjuten tid.

    Problematiken är mycket verklig och mycket påtaglig men under rådande omständigheter och med tanke på människors natur (att vilja ha det andra vill ha) så känns vädjan att folk ska skärpa sig och bli snälla en aning romantisk. Det som krävs är en alternativ livsåskådning där intresset för "saker" är något dämpat. Se "gudarna måste vara tokiga"

    SvaraRadera
  2. "Att leva i ett samhälle eller i grupper handlar om att dela med sig av de resurser som finns, om resurserna sinar eller är otillräckliga kommer människor att hamstra dessa till en regnig dag, oavsett vilken resurs det handlar om."

    Ja, och det jag menar är att om vi envisas med att hamstra så blir situationen ännu värre, även för dig. Alltså jag uppmanar människor att göra det som är "bra" för många (sluta hamstra), blir också bra för dig (eftersom det frigör resurser). Jag menar alltså inte att man ska vara "snäll" bara för att det är trevligt att vara snäll, utan för att jag anser att det generellt leder till att det blir bättre för alla. (Du kan jämföra med att betala skatt, det är dåligt för mig att betala skatt, men om ingen betalar skatt så blir det sämre för mig också än om jag betalar skatt. Alltså betalar jag skatt.)

    (Gällande utbildning, så avsåg jag de personer som tackar ja och börjar gå kursen för att sedan hoppa av - den problematik som du beskriver tycker jag nog att skolorna hanterar acceptabelt).

    Men absolut, sannolikt krävs det mer än en bloggartikel för att åstadkomma någon form av varaktig förändring.

    SvaraRadera
  3. Och för att förtydliga ytterligare: Jag menar att det finns ett påverkansförhållanden; resurserna minska något - människor börjar hamstra - resurserna blir mer knappa - människor hamstrar mer. Dvs. resurserna behöver inte ens de facto vara knappa. Det räcker att folk betraktar dem som de och börjar hamstra, vilket gör att de upplevs som (är) knappa - fast de inte hade behövt vara det. Det är den negativa spiralen jag vänder mig emot.

    SvaraRadera
  4. vilket ger att en attitydförändring är att önska. Frågan är inte vad eller vem som ska inleda en varaktig förändring utan hur.
    Det krävs ju inte mycket bakom pannbenet för att inse att ett altruistiskt beteende lönar sig för en större grupp även om det lönar sig mindre för en liten grupp egoistiska individer.

    Själva samhällets uppbyggnad och fortlevnad hänger på det. Det är ju rationellt för alla enskilda individer att maximera sin inkomst men om alla gör det finns ingenting kvar till slut och värdet nollas av bristen på diskrepans.
    Det gäller således att få människor att avstå från värde (inbillad som är fallet med det mesta eller faktiskt.
    Lite som att inte slänga skräp på gatan, det är jobbigt att gå tio meter till soptunnan med det blir renare.

    Jag gillar inte heller den negativa spiralen men är väl kanske lite sardoniskt inställd till massans förmåga att samspela.

    men det är klart, är de suggererade till detta beteende går det väl kanske att rikta om dom. Mer Bamse till folket

    SvaraRadera