söndag 13 mars 2011

”Så himla respektlöst att hoppa framför tåget!”

Vad gör du när allting rasar?


Vi har suttit stilla en bra stund på tunnelbanan in mot T-centralen. Föraren har bara meddelat att det är en kille på spåret och att vi väntar på polis och ambulans. Folk börjar surra i tunnelbanevagnen – kan det vara så att han hoppat?

”Alltså, jag har verkligen ingen empati för honom! Om jag skulle ta livet av mig skulle jag verkligen inte hoppa framför tåget. Så himla respektlöst mot föraren och typ familjen!”

Just i det här fallet är det en ung tjej som luftar sina åsikter – men jag har hört liknande uttalanden från fullvuxna människor som verkligen borde veta bättre.

”Om jag hade blivit våldtagen hade jag minsann aldrig… ”
”Om min fru hade lämnat mig skulle jag verkligen inte…”
”Om mitt barn dog skulle jag aldrig i livet…”

Känns det igen? Klart att det gör! Vem av oss har inte sagt något sådant i syfte att ifrågasätta eller klandra en annan människas agerande?

Det är dock dags för skärpning! Hur en individ kommer att reagera i kris är nästintill omöjligt att förutsäga. Det är därför det är just en kris (och krisreaktion finns som psykiatrisk diagnos). En människa i kris kan bete sig helt irrationellt – på ett vis som den personen aldrig skulle göra under normala omständigheter. Personen kan helt sluta fungera, komma på de konstigaste strategier i ett försök att hantera det ohanterbara. Ibland är personen i kris inte ens medveten som sin omvärld.

När jag förlorade Malin, min syster, genomgick jag en kris. Detta gör mig möjligen mer lämpad än många andra att stötta Marianne i hennes kris när hon förlorat sin pappa. Jag kan försöka förstå, finnas där, bekräfta att det hon känner inte är ovanligt eller konstigt och att hon faktiskt kommer att komma till ett stadium där det inte gör ont att andas längre, där smärta inte är den enda känslan som få plats i hennes liv. Försöka hindra henne om hennes beteende blir farligt irrationellt.

Däremot är Mariannes sorg och kris inte samma som min. Inte ens om hon hade förlorat sin syster hade det varit samma, vi är olika människor hon och jag, med olika relationer till våra döda älskade och olika verktyg och förmågor att hantera lika situationer. Därför måste jag närma mig henne med stor respekt och aldrig säga något i stil med: ”När jag förlorade min syster hade jag minsann aldrig…”

Detta betyder naturligtvis inte att vi måste acceptera alla beteenden från en människa i kris. Men lite (försökt till) empati i stället för skuldbeläggande är onekligen på sin plats. Att försöka förstå att den kille som hoppar framför tåget kanske faktiskt kände en smärta som var så stor att vi inte kan föreställa oss den, att han inte kunde se någon annan möjlighet. Och kanske lite tacksamhet - tacksamhet att det inte var du eller jag som kände så.

Ps. Flickan på tunnelbanan använde för övrigt ordet empati fel. Hon menade sannolikt sympati. Empati innebär förmågan att kunna leva sig in i en annan persons emotionella tillstånd, att förstå hur hen känner det eller resonerar. Sympati är när man håller med personen.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar