Vi satt och prata, ett helt gäng tjejer tillsammans, men en av tjejerna var en smula frånvarande. Efter lite direkt indiskreta påhopp från vår sida berättade hon motvilligt om Mannen. Mannen med stort M som hon hade träffat, som hade sagt att han ville träffa henne igen för en date, men som nu låtsades som om han aldrig hade sagt det. Uppenbarligen hade han ändrat sig. ”Vad är det för fel på mig?” undrade hon ”varför blir det alltid så här”?
Så många kvinnor som jag har hört säga så. Så många kvinnor som automatiskt utgår ifrån att det är fel på dem bara för att en specifik man inte är intresserad av dem.
De andra flickorna började genast försöka hitta på förklaringar, den ena mer fantasifull än den andra. Han kanske hade mycket att göra på jobbet, kanske var han på resa, eller mest sannolikt: att han hade blivit rädd, rädd för min väninna, rädd för förhållanden, eller till och med rädd för sina egna känslor. Jag satt där och blev mer och mer irriterad. Jag ville skaka dem för att de satt där och byggde rosa luftslott som hade mycket lite mer verkligheten att göra. Jag visste inte om jag skulle säga det uppenbara: ”Han är inte intresserad av dig” eller ”om någon hade pratat så om dig så kritiskt som du hade pratat om dig själv hade jag blivit mycket upprörd på den personen.” Jag valde det förstnämnda. Det blev tyst i rummet. Jag hade begått ett socialt faux-pas. Man säger inte så till en lidande kompis. Man ska linda in henne i bomull och fylla henne med orealistiska fantasier, man skall låta henne lägga skulden på sig själv. Man ska inte bara hjälpa henne att bygga luftslott, man ska säkerställa att hon flyttar in och stannar där.
Det finns förstås män som jag velat ha, men inte kunnat få. Punkt. Så är det för mig, och så är det för alla andra människor, så är det för min väninna. Den springande punkten är att det inte handlar om vårt värde som kvinna, huruvida vi är kvalitativ eller inte. För kvalitativa är vi. Det handlar bara om vår kompatibilitet med den personen som vi vill ha. Det finns ingenting som jag kan eller bör gå in och ändra på för att de män som inte vill ha mig plötsligt skall vilja det. På samma sätt som jag verkligen inte skulle kunna tänka mig att leva mitt liv tillsammans med någon som har porslinsfigurer i stället för böcker i bokhyllan eller som tycker att en fotbollsmatch är en viktig händelse, så finns det män som tycker att jag klär mig tråkigt, festar för lite, har alldeles för många böcker och är helt knäpp som inte tittar på TV. Jag tror mig inte vara drömkvinnan för Hells Angels-medlemmen eller för den tipstippande hantverkaren, men det verkar som min man uppskattar mig för just de saker som dessa män skulle välja bort mig för.
Så jag vill skaka henne, få henne att förstå att ja, det handlar om dig, och vem du är och det handlar om vem han är. Men du kan ju inte vara någon annan än den du är, och ingenting i världen kan du ändra på för att han skall tycka om dig. Det gör inte dig sämre, det gör dig bara annorlunda än just hans drömkvinna. Vill du verkligen ha en man som inte uppskattar dig som du är? Och vill du verkligen att jag sitter här och lindar in dig i bomull medan du gråter och lägger skulden för hans bristande intressen på dina ”tillkortakommanden” eller ska vi gå ut, ta en drink och se om vi kan hitta någon som ser dessa ”tillkortakommanden” som kvaliteter?
Photo: Raphael Pinto
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar