När folk är hemma får de så klart klä sig som de vill, men i det offentliga rummet bör vi faktiskt visa varandra ett visst mått av respekt. Jag förstår inte vad det är för fel på folk, varför kan de inte längre klä sig vettigt?
Många menar att personligheten sitter i kläderna och att de därför är orimligt och integritetskränkande att tvinga någon att ha på sig något som de inte vill ha på sig. Pyttsan säger jag. Nej, personligheten sitter inte i kläderna men man kan använda kläderna som ett sätt att markera vilka värderingar man har, vilket typ av liv man lever, vilken musikstil man föredrar och så vidare. Men det är inte skadligt att inte visa upp sin personlighet vid varje givet tillfälle, som vissa verkar tro.
Magdalena Ribbing svarar med orubbligt tålamod om vilka kläder som är lämpliga i specifika situationer och ofta fylls hennes kommentarsfält av kommentarer av typen: ”Jag får minsann ha på mig vad jag vill”. Ja, visst får du det. Men du får inte vistas i alla miljöer och tacka jag till alla typer av inbjudningar om du inte kan följa instruktionerna.
För att skapa en speciell stämning eller för att gör att visst intryck är det ibland nödvändigt att klä sig på ett speciellt sätt. Inför den fina festen får vi en klädnivå satt så att vi vet hur vi ska klä oss för att passa in och på arbetsplatsen kan det ibland finnas väldigt detaljerade regler gällande vad man får ha och inte ha på sig.
En person jag känner bjöd till bal på Växjö slott (på den tiden man kunde hyra det som festlokal, alltså innan en viss känd popgrupp var där och slog sönder en del av inredningen). Jag vet inte hur mycket pengar och tid han lade ner på att förbereda detta, men som van festfixare kan jag säga att det med alla sannolikhet var avsevärda summor. Jag undrar hur det kändes för honom att det dök upp ett gäng unga kvinnor i jeans med så kallad party top till? Här har han tänkt ut något speciellt och så kommer det en grupp människor som totalt bryter av och förstör stämningen.
Det finns tusen bortförklaringar till att inte klä sig lämpligt efter situationen. ”Jag känner inte för det, jag tycker att det är pretentiöst med kostym, jag tycker att det blir för varmt, jag känner mig inte bekväm i det, jag tycker att det vore skadligt för mig.”
Men det handlar inte nödvändigtvis om mig när jag står där framför garderoben och ska välja kläder. Det är en fråga om respekt inför situationen och andra människor. Om respekt inför brudparet, inför chefen, företaget och kollegorna, om respekt för de jag ska dela tunnelbana med, om respekt inför mina ingifta släktingar eller respekt inför domstolen.
När jag var liten fick jag lära mig att man klär upp sig om man ska till operan. Jag tyckte, nu som då, att lokalerna var hissnande vackra. Och det är, nu som då, helt obegripligt att vissa människor går dit och sätter sig på de sammetsklädda stolarna i skitiga jeans och sladdrig T-shirt.
Visst finns det folk som är både pretentiösa och snobbiga, ja rent av arroganta och vill visa att de är lite bättre, liter mer värda, genom hur de klär sig. Men kläderna i sig gör inte någon till en arrogant snobb. Det går bra att vara vänlig, fast man har slips. Min man, som är rätt trevlig, klär sig i princip alltid i skjorta utanför hemmet, gärna med slips också. (Och får väldigt många positiva kommentarer för det, både från män och kvinnor.) Detta betyder dock inte nödvändigtvis att det är hans personlighet eller det som han klär sig i en vanlig lördagsförmiddag.
Men om man trots allt känner ett trängande behov att låta kläderna skrika ut vem man är finns det ofta möjligheter att i vart fall i någon mån låta det skina igenom. Man måste inte ha en babyrosa klänning bara för att det står ”frack” på inbjudan – det går alldeles utmärkt att välja grönt om det passar bättre med personligheten. Sedan har man alltid möjligheten att förstöra intrycket helt (och ändå komma undan med det) genom att ta den vackra klänningen, sätta upp håret i en elegant frisyr och samtidigt passa på att visa upp sina tatueringar.
Nej, jag förstår verkligen inte varför det har blivit så hemskt att klä upp sig. Att vi accepterar luvtröjor, tights och jeans i varje given situation. Att vi väljer bort att vara vacker, stilig eller glamourös och nöjer oss med hel och ren (bästa fall). Varför måste allt vara fult och vardagligt, räcker det inte att vi har en sex månader lång vinter?
Photo: Linda Engström
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar