söndag 8 mars 2015

Låt bli min föräldraförsäkring!


Nu är de klåfingriga politikerna i gång igen. M (!) pratar om bonus till pappor som vabbar och sittande regering om en tredje pappamånad. Som om det inte var svårt nog ändå att få det att gå ihop så måste jag följa någon form av mönster för att inte gå miste om ersättning.

Jag och Pontus har inte följt något mönster. Vi diskuterar fram och tillbaka hur vi vill göra. Vi testar, vi reviderar och ser var vi landar. Vi försöker hjälpa varandra att få återhämtning, få arbeta och
 få vara med Carl-Johan så mycket vi vill. Just nu ser det ut som att det faktiskt kommer att bli ca 50/50 gällande uttag av föräldraförsäkring - men det är för att det passar våra behov - inte för att vi har ansträngt oss för att skapa "rättvisa". (Och att ha barn består f ö av ytterligare 16 timmar per dygn som inte syns i FK:s statistik).

Ytterligare en pappamånad drabbar de kvinnor som verkligen förtjänar vår lojalitet. De kvinnor som har olämpliga eller kanske våldsamma pappor till sina barn. Kvinnor som nu får problem eftersom de inte kan få ersättning för att ta hand om barnen själva men inte heller sätta barnen på förskola för att de är för små. Att påstå att dessa beslut skulle vara
feministiska är att kraftigt missbruka det begreppet.

Det är varje förälders eget ansvar att bygga en bra relation till sitt barn. Och den förälder som inte själv vill och engagerar sig i det bör heller inte tvingas, uppmanas eller lockas göra det. 
Att spendera tid med en förälder som inte vill spenderar tid med en är knappast mysigt eller bekräftande. Det är skadligt - för självkänslan och för det fortsatta livet. 

Sedan jag blev mamma känner jag mig ibland som en klick smör utbredd över en för stor bit bröd. Alla behov, måsten och önskningar sliter och drar i mig och jag har svårt att få ihop alla bitarna. Att då politikerna ska komma med än fler restriktioner är
något som enbart kan gynna de familjer där föräldrarna inte har en fungerande relation - och jag är ledsen - men jag har inte lust att offra mitt familjeliv i form av någon statligt påtvingad lojalitet visavi dem. Min familj är, och måste få vara, viktigast för mig.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar