Behandla inte barn som små vuxna!

Gustav Fridolin skriver på Aftonbladet debatt:

”23 procent av flickorna och 14 procent av pojkarna berättar i undersökningen att de oroar sig för att familjens pengar inte ska räcka till.”

     Av detta drar han slutsatsen att vi måste göra något åt den ekonomiska situationen i samhället. Det har han säkert rätt i. Men det finns en annan viktig fråga som han inte berör: Varför oroar sig så många barn för att pengarna inte ska räcka? 

När jag var liten arbetade min far som militär medan hans fru var hemmafru. 16 veckor om året spenderade jag hos dem. När jag som vuxen ser tillbaka inser jag att det inte hade de bästa ekonomiska förutsättningarna, men som liten var min uppfattning tvärt om. Jag trodde att det var rika.  Jag hörde aldrig min far beklaga sig över bristen på pengar, jag har aldrig fått vara del i deras ekonomiska diskussioner och jag har aldrig fått ett ”nej” med motiveringen om att det saknas pengar.

Min far och hans fru, likväl som min farmor och farfar, lever efter tydliga ekonomiska principer, principer som de med all sannolikhet skulle fortsätta leva efter även om de vann 64 miljoner på lotto i morgon.  Min fars familj är helt enkelt strikt Lutheransk i så motto att man inte slösa pengar på onödiga saker och inte heller slösar man med de tillgångar man har.

     I min fars familj köper man inte saker på kredit.  Man kan ta lån för att köpa ett hus eller för att finansiera sina studier – men sedan är gränsen nådd. Allt annat sparar man pengar till.

     Jag har nästan aldrig fått dyr och onyttig mat som läsk, chips eller halvfabrikat hemma hos min far. Jag har däremot från näringsrik mat lagad från grunden. 

     Presenter fick man två gånger om året, när man fyllde år och på julafton. Jag fick aldrig allt jag önskade mig, och inget som ansågs onödigt eller orimligt dyrt. När jag fyllde sju fick jag målarfärger, nagellack och en speldosa som man kunde ha smycken i. Med dagens mått mätt var det torftigt, men som synes var jag tillräckligt glad för att komma ihåg det så här långt efteråt. Min syster och jag hade inte så mycket leksaker, men vi fick använda vår fars verktyg och vår styvmors sysaker. Vi fick leka i skogen och i trädgården, Vi gick på biblioteket och till lekplatsen. Jag fick inte sätta på tv:n själv förrän jag var i tonåren, men varje kväll var det en vuxen som satte sig på min sängkant och läste högt för mig. Jag har gått på promenad med min far varje dag, men jag har aldrig gått på bio med honom. Han har lärt mig skjuta luftgevär och pilbåge, men aldrig tagit med mig utomlands.

     När jag ville ha något så skyllde de aldrig på att det var ont om pengar. De tog själva fullt ansvar för att de sade nej, för att de av olika skäl ansåg att det var rätt sak att säga nej. 

Som vuxen så håller jag inte med om alla beslut eller uppfostringsmetoder som min far hade; men han var – på gott och ont – aldrig otrygg i sina beslut. Han fattade dem och han höll fast vid dem. Han fick inte dåligt samvete för att han inte gav mig det som många av mina vänner fick. Han mådde inte dåligt för att han inte tog med mig på bio eller köpte godis till mig. För han ansåg att han hade fattat rätt beslut utifrån de förutsättningarna som fanns, utifrån hans generella ekonomiska principer och utifrån hans syn på barnuppfostran. Och faktum är att jag hade det bra. Vare sig då eller nu uppfattade jag min uppväxt som torftig.

     Eftersom min far var så trygg i det, så var jag också trygg. Jag tvingades inte dela hans bekymmer och oro. Aldrig höra att ett eller annat inköp handlade om att inte ha råd. I stället tog han ansvaret, tog min eventuella ilska, och sa att han inte tänkte köpa det ena eller det andra för att det var orimligt dyrt, onyttigt eller olämpligt.  Jag uppfattade aldrig att det fanns något att oroa sig över eller att jag gick miste om något.  Saker och ting var som det var och att det inte var något dåligt. 

Jag tror att föräldrarna till de barn som upplever stress över ekonomin går omkring och ursäktar sig inför sina barn. Jag misstänker att de får ångest över alla de saker som de inte ger till sina barn. Säger nej för att de inte har råd och får sedan dåligt samvete för att de sade nej.

Som om barn som inte får allt skulle ta skada. Som om barns önskningar alltid är viktiga att uppfylla. Barn är inte vuxna, de kan inte alltid skilja på vad de behöver och vad de vill ha. Att köpa dyra saker till dem som man inte har råd med och sedan oroa sig för ekonomin inför dem gör dem ansvariga för något de inte kan eller bör ta ansvar för. 

Slutligen, lyckan ligger vare sig i pengar eller i saker. Lyckan ligger i att känna att ens föräldrar är trygga och har kontroll. Att de står för de beslut som de fattar. Lyckan ligger i att få tid och kärlekt av sina föräldrar. Att får umgås med den, att få prata med dem, att för höra en saga, att ta en promenad tillsammans. Få vara med i föräldrarnas liv; att få vara med och laga mat, städa eller tvätta bilen. Få lära sig att de är värdefulla oberoende av om de har allt som deras vänner har eller inte. 

     Barn behöver hela och rena kläder som sitter bra och som de tycker är fina, men de behöver inte märkeskläder. De behöver näringsrik mat, inte halvfabrikat eller McDonald’s. Och det behöver presenter ibland, men inte en xbox, utan det kan räcka med dagbok med glitter på utsidan och sidor som luktar parfym. Även om du har 64 miljoner.