Hur skilja tro från vetande,Vi akademiker tenderar att hamna i långa, och ibland invecklade diskussioner om vad vi vet i förhållande till vad vi tror. Det handlar inte bara om vad som har undersökts och resultatet därav, utan även om hur dessa resultat ska tolkas och vi vilka sammanhang som det går att applicera vår kunskap. Jag har full förståelse för att alla varken kan eller vill hänga med i dessa resonemang, men är det för mycket begärt att alla, både vanliga människor och akademiker, ska klara av de mest grundläggande skillnaderna?
frågan lär ju vara viktigt.
Dumbom säger något oförsiktig,
När tro är vetande är den riktig.
Ett enkelt exempel: Finns jultomten? I allmänhet, om vi inte är mycket små, så tror vi inte det. Men vi vet faktiskt inte. Dock, den som tänker påstå att tomten finns är också den som måste bevisa hans existens.
Jag pratade med min fars fru för en tid sedan angående huruvida min far förgripit sig sexuellt på mig. Nu har han självfallet inte gjort det. Jag har inga obehagliga minnen eller upplevelser, ingen anledning att tro eller misstänka något sådant. Så inte heller hans fru så klart. Det var bara ett exempel som jag tog för att belysa resonemanget ovan, i efterhand kan jag erkänna att jag nog borde ha valt exemplet rörande jultomten i stället…
I vart fall så påstår min fars fru att hon vet att han inte har rört mig på ett sexuellt vis. Jag protesterade om menade att hon inte kan veta det. På rak arm kan jag nämligen komma på en mängd tillfällen som jag varit ensam med min far. Vid varje sådant tillfälle finns det en teoretisk möjlighet att han har förgripit sig på mig. Varje sagostund hade kunnat vara ett övergreppstillfälle, varje lek hade kunnat ha sexuella undertoner. Även situationer där vi inte var ensamma hade det kunnat ske saker av övergreppsnatur. Han hade kunnat trycka sig mot mig när jag stod och diskade, gnida mig mot sitt stånd när jag satt i hans knä, ta tillfället i akt när han hjälpt mig gå på toaletten eller duscha. Likväl är hon övertygad. Hon vet att min far inte har gjort det. Detta trots att vi vet att övergrepp sker i alla typer av familjer, vi vet att det sker när förövaren är ensamt med barnet och vi vet att det ibland ske framför ögonen på andra vuxna som inte förstår vad det är de ser. I alla fall teoretiskt. Men när det kommer till praktik…
När vi tittar på människorna i vår omgivning så är vi så säkra, vi ”vet” att just de personerna inte skulle kunna göra något sådant. Vi ”vet” att det är oskyldiga till det som de anklagas för. Vi ”vet” att vi ju varit närvarande hela tiden så ingenting hade kunnat ske. Jag påstår att vi inte vet, utan att vi tror, och vår tro bygger på mer eller mindra goda grunder. Ingen skaffar väl barn med en pedofil medvetet, men ändå händer det att barn tvingas växa upp med en förälder som förgriper sig på dem.
När vi går omkring och anser oss veta saker, som vi faktiskt inte vet, då sviker vi dem omkring oss som faktiskt behöver vår hjälp. De som påstår sig veta på helt andra grunder än att de faktiskt ”känner någon”. Otaliga är de människor jag mött som är beredda att gå ed på att just deras partner inte är en förövare, och de håller ofta fast vid sin tro och kallar den för sanning även efter de mest tydliga tecken och anklagelser.
Jag vet en kvinna som precis flyttat samman med en dömd sexförbrytare. Men hon ”vet” att han är oskyldig. Hon har inte läst domen, inte förundersökningen, ingenting har hon som stöd för sitt påstående om hans oskuld mer än de tre månaderna som de känt varandra. Men hon anser att hon vet, för hon känner ju honom.
Och så fortsätter det, människor som gör dåliga saker skyddas i sin tur av människor som kanske har de bästa intentionerna, men inte vågar öppna ögonen och inse att deras partners, deras vänner, deras barn kan ha gjort vidriga saker.
Betänk att mycket få människor står så ensamma att de inte finns någon som tycker om dem, även Hitler hade sin Eva Braun. Så... vem skyddar du?
Ps. Läs Att prata med barn om sexuella övergrepp som jag skrivit om du vill ha stöd att förhålla dig till ett barn som anklagar en vuxen för sexuella övergrepp.
Ps2. Mina exempel i texten ovan kommer från barn som berättat om övergrepp.
Photo: Kurhan
