Från en vän till en annan

För några år sedan var jag och Pontus ute i Växjö tillsammans med några av hans bekanta. Trots att jag verkligen brukade anstränga mig för att komma överens med dem så hade jag hamnat i konflikt med en av killarna och nu stod jag utanför stället, i kylan, och sparkade i snön. Frustrerad, arg och ledsen. Medan jag stod där och muttrade för mig själv så kom det ut en ung kvinna ur vårt sällskap. En snäll flicka som alltid ville väl. Jag antar att hon kom ut för att hon tyckte synd om mig.

Efter att jag låtit henne ta en liten del av min frustration, lade hon handen på min hand.
”Jag är din vän och jag vet precis vad som skulle hjälpa dig. Du måste förstå att detta inte är Stockholm” sade hon med mild röst.
”Nej, det menar du inte” insköt jag sarkastiskt.
Hon lät sig dock inte störas av mitt inpass. ”Du måste försöka vara lite mer som oss andra flickor. Tänk på hur det är när vi är hemma hos någon på fest. Vad gör du då?”
Frågan var uppenbart retorisk, så jag tyckte bara på axlarna, men jag tänkte snabbt igenom kvällen och kunde inte komma på något anmärkningsvärt.
”Jo, du står ute i köket med killarna, och du pratar med alla och har en massa åsikter om allt och ibland säger du emot killarna. Ingen gillar sånt. Du måste lära dig att vara mer som vi andra tjejer. Sitta tyst i soffan och lyssna.”
Jag tittade på henne… var det ett skämt?
”Om du bara lärde dig att vara tyst och slutade ha en massa egna åsikter så skulle alla tycka om dig!”
Hon klappade mig tröstande på armen.
”Jag vet att du kan lära dig det, det är inte så svårt!"

Att detta kan hända, och händer, i Sverige är skrämmande. Inte så mycket att hon sa det till mig, utan det faktum att hon och en stor grupp kvinnor anpassar sig efter det, varje dag, året runt. Att tvinga sig själv att vara tyst och inte yttra sina åsikter för att bli omtyckt, hur skiljer sig det från talibaner, slöjor och hedersvåld - är det inte bara grader i helvetet?

Photo: Ruben B Todos