Gustav Fridolin skriver på Aftonbladet debatt:
”23 procent av flickorna
och 14 procent av pojkarna berättar i undersökningen att de oroar sig för att
familjens pengar inte ska räcka till.”
Av
detta drar han slutsatsen att vi måste göra något åt den ekonomiska situationen
i samhället. Det har han säkert rätt i. Men det finns en annan viktig fråga som
han inte berör: Varför oroar sig så många barn för att pengarna inte ska
räcka?
När jag var liten arbetade min far som militär medan hans fru var
hemmafru. 16 veckor om året spenderade jag hos dem. När jag som vuxen ser tillbaka
inser jag att det inte hade de bästa ekonomiska förutsättningarna,
men som liten var min uppfattning tvärt om. Jag trodde att det var rika. Jag hörde aldrig min far beklaga sig över
bristen på pengar, jag har aldrig fått vara del i deras ekonomiska diskussioner
och jag har aldrig fått ett ”nej” med motiveringen om att det saknas pengar.
Min far och hans fru, likväl som min farmor och farfar, lever
efter tydliga ekonomiska principer, principer som de med all sannolikhet skulle
fortsätta leva efter även om de vann 64 miljoner på lotto i morgon. Min fars familj är helt enkelt strikt
Lutheransk i så motto att man inte slösa pengar på onödiga saker och inte
heller slösar man med de tillgångar man har.
I min fars familj köper
man inte saker på kredit. Man kan ta lån
för att köpa ett hus eller för att finansiera sina studier – men sedan är
gränsen nådd. Allt annat sparar man pengar till.
Jag har nästan aldrig
fått dyr och onyttig mat som läsk, chips eller halvfabrikat hemma hos min far. Jag
har däremot från näringsrik mat lagad från grunden.
Presenter fick man två
gånger om året, när man fyllde år och på julafton. Jag fick aldrig allt jag
önskade mig, och inget som ansågs onödigt eller orimligt dyrt. När jag fyllde sju fick jag målarfärger, nagellack och
en speldosa som man kunde ha smycken i. Med dagens mått mätt var det torftigt, men som
synes var jag tillräckligt glad för att komma ihåg det så här långt efteråt.
Min syster och jag hade inte så mycket leksaker, men vi fick använda vår
fars verktyg och vår styvmors sysaker. Vi fick leka i skogen och i trädgården, Vi gick på biblioteket och till lekplatsen. Jag
fick inte sätta på tv:n själv förrän jag var i tonåren, men varje kväll var det
en vuxen som satte sig på min sängkant och läste högt för mig. Jag har gått på
promenad med min far varje dag, men jag har aldrig gått på bio med honom. Han
har lärt mig skjuta luftgevär och pilbåge, men aldrig tagit med mig utomlands.
När jag ville ha något så skyllde de aldrig på att det var
ont om pengar. De tog själva fullt ansvar för att de sade nej, för att de av
olika skäl ansåg att det var rätt sak att säga nej.
Som vuxen så håller jag inte med om alla beslut
eller uppfostringsmetoder som min far hade; men han var – på gott och ont –
aldrig otrygg i sina beslut. Han
fattade dem och han höll fast vid dem. Han fick inte dåligt samvete för att han
inte gav mig det som många av mina vänner fick. Han mådde inte dåligt för att han inte tog med mig på bio eller köpte godis till mig. För han ansåg att han hade fattat rätt beslut utifrån de
förutsättningarna som fanns, utifrån hans generella ekonomiska principer och
utifrån hans syn på barnuppfostran. Och faktum är att jag hade det bra. Vare sig då eller nu
uppfattade jag min uppväxt som torftig.
Eftersom min far var så trygg i det, så
var jag också trygg. Jag tvingades inte
dela hans bekymmer och oro. Aldrig höra att ett eller annat inköp handlade om
att inte ha råd. I stället tog han ansvaret, tog min eventuella ilska, och sa
att han inte tänkte köpa det ena eller det andra för att det var orimligt dyrt,
onyttigt eller olämpligt. Jag
uppfattade aldrig att det fanns något att oroa sig över eller att jag gick
miste om något. Saker och ting var som
det var och att det inte var något dåligt.
Jag tror att föräldrarna till de barn som
upplever stress över ekonomin går omkring och ursäktar sig inför sina barn. Jag
misstänker att de får ångest över alla de saker som de inte ger till sina barn.
Säger nej för att de inte har råd och får sedan dåligt samvete för att de sade
nej.
Som om barn som inte får allt skulle ta skada.
Som om barns önskningar alltid är viktiga att uppfylla. Barn är inte vuxna, de
kan inte alltid skilja på vad de behöver och vad de vill ha. Att köpa dyra saker till dem som man inte har råd med
och sedan oroa sig för ekonomin inför dem gör dem ansvariga för något de inte
kan eller bör ta ansvar för.
Slutligen, lyckan
ligger vare sig i pengar eller i saker. Lyckan ligger i att känna att ens
föräldrar är trygga och har kontroll. Att de står för de beslut som de fattar.
Lyckan ligger i att få tid och kärlekt av sina föräldrar. Att får umgås med den,
att få prata med dem, att för höra en saga, att ta en promenad tillsammans. Få vara
med i föräldrarnas liv; att få vara med och laga mat, städa eller tvätta bilen.
Få lära sig att de är värdefulla oberoende av om de har allt som deras vänner
har eller inte.
Barn behöver hela och rena kläder som sitter bra och som de tycker är
fina, men de behöver inte märkeskläder. De behöver näringsrik mat, inte
halvfabrikat eller McDonald’s. Och det behöver presenter ibland, men inte en
xbox, utan det kan räcka med dagbok med glitter på utsidan och sidor som luktar
parfym. Även om du
har 64 miljoner.
Jätte jätte jätte jättebra!
SvaraRaderaJag blir glad av att läsa detta.
Mest för att jag inte är ensam om att inte hålla med om mina föräldrars metoder, men respektera dem, det är ju trots allt så att det är tack vare dem man blivit den man är.
Pengar som inte räcker till ser jag som ett kvitto på att man kanske inte ska ha barn, för många som reproducerar sig utan att tänka på att det kan vara bra med en plan för det, först sig själv och sedan när man har en stabil grund att erbjuda, då kan man börja prata om utökning.
Min åsikt :)
Tack, det var roligt att höra!
SvaraRaderaEn fråga till dig: Vad är en stabil grund? Det krävs inte mycket för att man ska tappa balansen och falla - vilka är det som inte ska skaffa barn? För att ytterligare komplicera saken bör man som kvinna, av biologiska skäl se till att absolut skaffa de barn hon vill ha innan hon fyller 30, för därefter sjunker fertiliteten drastiskt.
Det du säger låter så klart bra i teorin - frågan är vad konsekvenserna blir - för individen och för samhället.
Fantastiskt skrivet! Väldigt klokt och sunt. Och det här med stressade föräldrar som överspenderar... det är riktigt sorgligt. Det känns som ett samhällsproblem, den här överkonsumtionen folk blir uppmuntrade till. Barn mår mycket BÄTTRE med färre saker men mer tid hemma.
SvaraRaderaDet Rasmus skriver om "pengar som inte räcker till" stämmer inte tycker jag. Man kan ha väldigt låg inkomst och ändå erbjuda sina barn trygghet. I Sverige finns dessutom barnbidrag och flerbarnstillägg om man har mer än en unge.
Allt handlar om hur man organiserar sin ekonomi. Ibland är det t.o.m. en rolig utmaning när man har lite. Man blir glad av att hitta "kort datum" grejer på Ica. Kanske hittar man en fransyska och så blir det plötsligt söndagsstek på en tisdag. Eller så gör man storkok av kikärtscurry och linssoppa. Barnen ärver kläder eller så hittar man på loppis. Jag älskar det. Vi lever fortfarande så fast ekonomin fördubblats på sistone. Och våra fyra barn kostar oss ingenting i princip, förutom blöjor till de två minsta. Nä, här blire inga xbox eller wii spel. Vi hävdar bestämt att barnen inte lider utan - kanske mår de t.o.m. bättre.
Vi har förr levt under vad folk skulle kalla för existensminimum. Men inte har vi känt oss fattiga för det. Vi har snarare varit rikare utan TV och cyklandes överallt. När min 9-åring frågar efter en iPhone eller mobil är det självklart för mig att säga nej, utan tvekan. För det är ingenting hon behöver. Jag tror folk måste försöka ifrågasätta den rådande konsumtionstrenden, för den är skrämmande.
Tack för mig :)
Josefin
Hanna-Karin, efter att ha sträckläst din blogg, jag kan inte säga det nog många gånger, ditt sätt att resonera och uttrycka det i text är fantastiskt. Aldrig har jag nickat så instämmande till varje inlägg. Du sätter ord på vad jag tycker, på ett sätt jag själv inte lyckas med utan att bli arg och frusterad och dra till med dussintalet svordomar.
SvaraRaderaDet här inlägget slog huvudet på spiken, för mig som växte upp med en dubbelarbetande(processingenjör med 500 personer under sig by day - sticka tröjor för att sälja på fruktmarknaden om helgerna by night...) ensamstående mamma i forna Sovjetunionen som var tvungen att behandla mig som "en liten vuxen" i princip sen jag var född för att garantera hennes egen, min och min sjuka mormors överlevnad. Trots de ekonomiska svårigheterna minns jag min barndom som en lycklig och kärleksfull sådan, trots hemsydda kläder ibland (som f.ö. var sjukt mycket snyggare än mina klasskamraters) och utebliven föräldranärvaro på skolavslutningarna. Även i sin frånvaro gav hon mig oändlig kärlek och den största gåvan av dem alla - förmågan att fortsätta gå utan att reflektera över att livet inte alltid är rosenskimrande. Efter min barndom kan jag aldrig förstå vad som är fel med ett visst mått av vuxenansvar även i tidig ålder.