lördag 13 maj 2017

Därför skaffar vi barn fast vi inte vill umgås med dem

8 kommentarer:

  1. Folk skall lära sig att hålla tyst om andras liv.
    Jag står fast vid att barn inte mårbra av långa dagar på dagis och lite tid med föräldrarna. För en del är det likväl nödvändigt på grund av jobb eller annat. Livet är sällan idealt.
    Vår äldsta började vid två och tycker nu att en hel dag hemma är rätt påfrestande. Hon saknar sina jämnåriga att leka med, spegla sig i och springa ikapp med. Det pedagogiska kan man, givet rätt förutsättningar som vuxen erbjuda, men jag kan aldrig ersätta lek och kamratskap.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Exakt så. Det handlar om att hitta balans mellan livets olika delar - och som du säger - livet är sällan (aldrig?) idealt. Hela tiden står man inför målkonflikter och kompromisser och sällan (aldrig?) vet vi så mycket om någon annan liv att det är lätt att döma - i alla fall om man har intentionen att vara någorlunda rättvis. (Undantaget aktiviteter nämnda i BrB.)

      Det mest fascinerande är kanske mängden människor som tar sig friheten att lägga sig i andra liv, utan att inse att det sätt som de har valt att leva sitt liv på, kan te sig kontroversiellt och klandervärt för andra. Människor saknar helt klart fantasi och inlevelseförmåga.

      Radera
  2. Är du ensamstående med två barn har du all rätt till barnomsorg är min fasta mening! Det är fan jobbigt nog att hinna med allt med två vuxna men ensam är det ju helt gräsligt! Jag tog över föräldraledigheten relativt tidigt med alla tre barnen (min första var bara 6 veckor när jag hade hand om honom första gången helt själv då mamman var på styrelsemöte) och de perioderna som man var helt ensam och roddade i slutet tre ungar (0, 3 och 7) var minst sagt utmanande. Då var det skönt med förskola och skola som kunde ge barnen någon typ av omväxling från det lätt ostrukturerade kaos som råder hemma :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Låt mig först klargöra att jag inte är ensamstående utan lever med barnens far (Jag gjorde en liten ändring i första meningen för att göra det tydligare.)

      Men jag håller med om att det måste vara helt gräsligt att behöva klara allt själv. Att hela tiden ha det fulla ansvaret. Måste ju innebära att man aldrig riktigt kan slappna av, tänker jag.

      Och det är det som är poängen jag vill göra, att det verkligen inte är trivialt att vara förälder och att olika familjer behöver olika saker och att det är rätt oförskämt att påstå att "ingen behöver mer än 15 timmar", för det är rätt lätt att hitta verkliga familjer som faktiskt skulle behöva mer. Och det gäller inte bara ensamstående, sjuka osv. Utan även alldeles "vanliga" kärnfamiljer som inte lever i storfamilj och som inte har råd med hembiträde och barnflicka...

      Radera
    2. Jag fick för mig att det fungerar som så att 15 timmar är garanterade (för barn över 3) men det är upp till tjänstegivaren att utöka det som de ser skäligt. Alltså kan man få mer avlastning om så behövs (eller om man har en förskola som tillåter det, alt en kommun som gör det på en mer bred basis).

      Då tycker jag snarare det är ett problem att hemma pappor behandlas som gudar och arbetande mammor får skämmas (mycket dubbel bestraffning i föräldraskapet för mammor idag, medvetet eller omedvetet har samhället anpassat sina normer dåligt).

      Jag är överlycklig över att kunna ha haft möjligheten att vara hemma med alla mina när de var små, men det har ju varit en möjlighet för jag har en partner som jobbar. Samtidigt är det lite löjligt att jag och andra hemma -pappor höjs till skyarna bara för att vi gör något som varit dagligvara för kvinnor i flera decennier.

      Jag skulle tro att allt eftersom fler pappor tar ansvar hemma kommer frågan om barnomsorg för äldre syskon korrigeras mer och mer mot längre tid tillgänglig och mer resurser till barnomsorgen. Kanske inte hjälper vår generation men man kan ju hoppas att mina döttrar och min son ser en annan vardag när de blir föräldrar.

      Radera
    3. Ja, visst är det märkligt att kvinnor förväntas arbeta heltid SAMTIDIGT som de förväntas avstå från att lämna barn på förskola. Som du säger; dubbelbestraffning.

      På något vis lyckades svenska kvinnor få rätten att göra karriär och arbeta (det som anses vara den svenska jämställdheten) - men kraven på henne som mor och kvinna minskade inte i motsvarande omfattning så för många har arbetsbördan blivit absurd.

      Min man och jag har delat föräldraledigheten vecka för vecka - dvs. vi är båda föräldraledig ett par dagar i veckan. Det innebär att vi båda hämtar Carl-Johan regelbundet på förskolan. Tror du att maken någonsin har fått kritik för att han kommer några minuter sent i bland - och hur ofta tror du jag får det... (Hint: Det stämmer överens med dina iakttagelser.)

      Radera
  3. Fantastiskt bra skrivet. När vi fick vårt andra bra brottades jag med dåligt samvete när jag lämnade den stora på förskolan, pga andras åsikter...
    Detta trots att det var ett sätt att hämta lite kraft, då mina kvällar kunde se ut precis som du skriver...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Folk verkar tycka att det moraliskt korrekta är att kritisera och döma, snarare än att erbjuda sig att stötta och hjälpa till...

      Radera